Frölunda är en av de klubbar som får löpa gatlopp i tidningar och Canal + och får rubriker som fiasko och kaos kastade i ansiktet vid förlust.

Men jag har ytterst svårt att kritisera Frölunda – med lite distans.

Tänk så här. För 10 år sedan var klubben nära konkurs och ingen brydde sig om föreningen i Göteborg. Om jag minns rätt så saknades 5 miljoner på bankkontot och fogden, eller till och med bödeln, stod och knackade på.

Sedan kom en ny klubbledningen, med bland annat Mats Ahdrian.

I dag har klubben tagit 14 SM-guld på 2000-talet. Har exporterat fler NHL-spelare än någon annan klubb senaste åren och har 60 miljoner i eget kapital. Man var den första klubben att få till en utomhusmatch i Sverige och satte ned foten och ville skapa en Europaliga först av alla. En fot som runt 30 klubbar i Europa nu också satt ned.

Är det en fiasko-klubb?

Är det en kaos-klubb?

Nej.

Men ishockey är en resultatbaserad verklighet och vi glömmer gärna att titta på Frölunda med breda och djupa ögon. stället blir det med kritiska och hånfulla ögon som bara noterar senaste matcherna och den skildringen blir felaktig.

Frölunda är i dag inget topplag i elitserien. Man är istället en klubb som får kämpa om att ta en av de sista slutspelsplatserna. Och där har även HV71 varit och till och med även familjen från boplatsen vid Klarälven.

Men fans och media tror att Frölunda ska vinna alla matcher och ta sig till final i slutspelet. Annars är det fiasko. En tuff verklighet.