Jag vägrar att säga något om elitserien hittills.

Det har bara gått sex omgångar och elitserien är alltid high chaparall i början. För ett år sedan låg SSK och Rögle på slutspelsplats efter sex omgångar och när det var dags att göra bokslut för serien så låg de nämnda lagen i kvalserien.

Men jag känner en sak allt mer kraftigt.

Pengar förstör idrotten, i synnerhet elitserien. Hockeyspelare är som vilka unga grabbar som helst. Jakten på rikedom är omfattande och drivkraften att bli bättre och därigenom kunna skriva pompösa kontrakt är som en turbo inombords.

Men titta på serien 2010.

Klubbarna som ger högsta lönerna till sina spelare är de som har mest problem. HV71, Djurgården, Frölunda och delvis Färjestad har trubbel. Givetvis handlar det om hunger, en hunger som inte längre finns när man tjänar 200 000 kronor i månaden eller mer. Då kan man slå sig till ro. Funderat på husbygget, bröllop, eller vilken bil man ska köpa. Man tittar på aktiekursen genom Ipaden och svär när Karo Bio sjunkit några punkter.

Mättnadskänsla är livsfarlig.

Men det finns undantag. Alltid dessa undantag.

Magnus Johansson – 37 år och en månad. Han ger aldrig upp. Vet inte vad som driver honom och jag har sett honom spela ishockey i Ryssland, Kanada, Schweiz, Tyskland, USA, Österrike, Finland och så dår Sverige. Han är överallt, han är nästan alltid en av de tre fyra bästa på isen och alltid hungrig på ishockey.

Hur han motiverar sig har jag ingen aning om. Han har inte pengar som drivkraft. Det har han så det räcker från Ryssland och Chicago. Måste vara något annat.

Kanske är det ishockey.

En hunger.