Markus Näslund blir general manager i Modo Hockey.

Mycket intressant.

Egentligen blir han sportchef, men bara för att vara snäll mot Fredrik Andersson väljer Modo att inrätta en GM-tjänst och se till att Fredrik Andersson kan göra en snygg sorti från klubben om något år, eller kanske till och med i vår.

Bara att önska Näslund lycka till, men jag undrar om han vet vad han ger sig in i.

Sportchefsjobbet har knäckt många och bara de senaste åren har Kent Norberg, Erik Holmberg, Anders Carlsson, Mats Hallin, Patrik Kjellberg, Mats Kilström, Bengt Hedin, Håkan Loob och Dag Larsson gett upp.

Att vara sportchef/GM 2010 är ett lurigt uppdrag.

Du hyllas aldrig.

Och hamnar laget i kvalserien eller missar slutspel är det på grund av dåliga värvningar – alltså på grund av sportchefen. Givetvis intressant eftersom tränaren alltid godkänner en värvning men aldrig får kritik för detta.

Sedan har hockeyvärlden förändrats 2010. Klubbkänsla finns inte längre och det handlar om att smöra för agenter och spelare när värvningar ska göras.

Markus Näslund är ekonomiskt oberoende, har stor familj och levt ett mycket behagligt liv. Han ska nu ansvara för A-lagets sportsliga utveckling/nytänkande och förändring. Jag är tveksam till om Näslund, eller Tommy Salo för den delen, vet vad de ger sig in i.

Vet de hur trist det är att kolla på juniorhockey i ngn gammal islada på fredagskvällar?

Vet de hur det är eller känns att dras i smutsen på internet och få konstiga mejl pga sportchefsjobbet?

Vet de hur det är att jagas av media eller agenter när resultaten uteblir och telefonen går varm nästan dygnet runt. Telefonterror har knäckt många sportchefer och vad jag minns så är Näslund inte så vidare förtjust att vara en offentlig person med plikt att vara allmänt gods.

Klarar Salo/Näslund av att sågas i media för att de gjort en dålig värvning?

Nu kommer en klassiker; jag har gärna fel. Slutspelet behöver Modo och elitserien behöver Leksand. Men jag är lite osäker på hur en del klubbar resonerar när de anställer folk till ledande personer. Bättre ta okända grovjobbare, som Lars Johansson och Kent Norberg en gång i tiden, än rika hockeypensionärer.