Vintern 2004-2005.

Fick ett samtal från Aftonbladets redaktion för Nya Medier, en mycket liten sådan på den tiden.

– Hej, vi vill att du bloggar. Det här är framtiden, sa Malin.

Men visst tänkte jag, coolt att vara en del av framtiden och coolt att till och med www.aftonbladet.se chefredaktör Kalle Jungkvist var med i förhandlingen runt sjösättningen av bloggen.

– Ok, sa jag och i huvudet for det runt en massa tankar och funderingar vad en blogg kan vara. Googlade, ja man gjorde så redan då, och fick veta att president-valet i USA avgjordes av bloggar.O fan – en sådan kraft vill jag också ha.

Då hade jag inte en blekaste aning om vilken otrolig utveckling bloggosfären kunde ta.

Blev till och med småhånad av kollegor och en förbundskapten första tiden. Bloggen var ju ngt nytt och allt nytt ses ju ofta som ngt farligt och konstigt i bakåtsträvande miljöer.

– Ska du hem och blogga nu, sa dåvarande förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson och var lika glad och ivrig i ansiktet som en fyraåring på julafton.

– Jag fattar inte varför du bloggar, sa en äldre kollega och skakade på huvudet.

Det var då.

Nu har sex år passerat och jag släcker ned.

Trist, tråkigt, ledsamt, skönt och faktiskt perfekt timing.

Till alla trevliga läsare där ute – tack för allt.

Men tro för den delen inte att sportbladet.se ska bli sämre och tappa en klick-motor. En ny superblogg startar inom kort och Wennerholm och Bjurman kommer att underhålla och skaka om nätet i framtiden oxå.

 

 

 

 

Ok.  Jag har bloggat i sex år, men aldrig skrivit en hyllningsblogga till Sportbladet.

Nu är det dags och det som fick mig att slå en frivolt av lycka i morse var Emil Karlssons avslöjande att Calle Söderberg lämnar Malmö för Linköping.

Men herregud vad vi är bra på att ha koll på övergångar runt elitserien.

Ta sista året bara:

Nils Ekman till Djurgården

Stefan Liv till Sibir

Tollefsen till Modo

Daniel Josefsson till Modo

Matt Murley till Linköping

Jusso Hietanen till HV71

Tommy Salo till Leksand

Jamie Lundmark till Timrå

Patric Blomdahl till AIK

Markus Seikola till Södertälje

Niklas Czarnecki kan lämna Brynäs

Kamil Piros till HV71

Mikael Holmqvist till Linköping

Dragan Umicevic till Frölunda

Skrbek lämnar Skellefteå

Fabricius blir uppsagd av Luleå

Hans Särkijärvi till Linköping

Björn Bjurling till AIK

Mäntymaa till Frölunda

Bremberg byter elitserieklubb

Charles Berglund till Modo

Kent Norberg lämnar Frölunda

Pettersson Wentzel till Timrå

Marcus Nilson på tryout NJ Devils

Finns säkert fler övergångar, sparkningar eller förändringar i klubbarna som jag glömt just nu. Får säkert uppdatera den här listan under dagen.

Och gruppen som ska creddas på AB är murvlarna från norr; Daniel Grefve och Björn Forsgren. Nyhetschef Peo Larsson. Gudfadern Mats Wennerholm. Dieselcentern Hans Abrahamsson. Värmländska rookien Emil Karlsson. Samt våra lokala experter Markus Eriksson, Anna Lindbäck, David Jiglund, Johannes Hägglund, NP Dufva, Anders Sundin, Per Tjusberg.

Och över allt det här vakar Lasse Anrell, bara en sådan sak.

Men vad ska vi säga om Calle Söderberg?

Ja, en duktig hockeyspelare, som aldrig trivts utanför Skåne. Och hur det än är så gör han en massa poäng – i alla serier. När han var i elitserien senast med Malmö gjorde han 30 pinnar och han är inte sämre i dag.

Valet av klubb blir ju mer som man tänker på det naturligt. Linköping och Malmö verkar ju ha öppna spjäll till varandra när det handlar om att byta spelare, klubbdirektörer och sponsorer. Och jag är riktigt nyfiken på hur Mike Helber var inblandad i övergången. Om några dagar kan Helber vara kvar i Malmö och senaste veckan var han alltså inblandad i att sno MIFs kronjuvel och sätta honom i Linköping. Fantastiskt.

Sedan kommer LHC att tappa mkt kvalitet efter slutspel.

hejdå Hlinka och Hlavac.

Goodbye Patrik Zackrisson, som lämnar för KHL eller NHL.

Där har Carl Söderberg lite tomrum att fylla.

Sportbladet skriver i dag att AIK:s slutspelsjakt sabbar för Hockeyligans planering av slutspelet.

Nu är det ju inte säkert att AIK går till slutspel, men mycket tyder på det.

Men jag känner spontant att AIK mobbats av Hockeyligan – faktiskt.

När spelschemat lades inför den här säsongen så var det ingen som tänkte på att AIK kunde spela i elitserien. Hockeyligan räknade med Rögle eller Leksand och när AIK gick upp blv det kaos.

Kaoset slutade med att AIK fick flytta en rad matcher fram till i dag har AIK spelat 14 matcher på måndagar, söndager och tisdagar – de klart sämsta speldagarna. Publikfesterna blir ju på torsdagar och lördagar.

Nu har jag ingen lösning på problemet. AIK och Djurgården har i stort sett aldrig gått till slutspel ihop och när man väl gjort det så har lagen möts i kvartsfinalen – dvs då har problemet aldrig uppstått.

Kan tänka mig att hockeysverige håller tummarna för att AIK inte tar sig till slutspel. Blir oerhört krångligt, och orättvist, med olika och skeva speldagar.

***

Bara en tanke på den kommande kvalserien. Örebro, Växjö och Rögle (nåja) är klara för kvalserien. Sedan blir det stentufft om den fjärde platsen från allsvenskan.

Frölunda lär också hamna i kvalserien och Frölunda måste vara det dyraste laget som någonsin spelat i kvalserien.

Uppskattar Frölundas lönebudget till 45-50 miljoner kronor med toppar på Johan Holmqvist, Riku Hahl, Tomi Kallio, Per Johan Axelsson, Joel Lundqvist. Förmodligen har Frölunda lika stor spelarbudget som övriga kvalserielag tillsammans.

***

Blev sms-terrad i går i samband med Djurgården–Luleå. Många supportrar stör sig alltså på att Luleå-spelarna filmar. Filmeå, kan det vara det nya smeknamnet?

Luleå, AIK och Skellefteå är de lag som överraskat mest positivt på mig hittills i elitserien.

AIK – för att laget inte är tvärsist och för att laget är med i kampen om slutspelet när bara några få matcher återstår av grundserien.

Skellefteå har tagit det där svåra klivet från att vara ett ok lag under några år till att nu rankas som ett av Sveriges två bästa hockeylag.

Luleå är i slutspel – mot alla odds och norrlänningarna är där för att man är jävulskt sluga på isen och att man förstår vikten av klyschan ”man vinner inga matcher i utvisningsbåset”.

Det är fredagkväll när jag skriver det här inlägget och istället för att slarva bort tiden med Lets Dance eller På Spåret har jag gått igenom utvisningsligorna från 1999 till i dag.

Och resultatet är enastående.

Glöm FULEÅ.

Nu är det SLUGLEÅ

ALDRIG har ett elitserielag dragit på sig så få utvisningar och ALDRIG har ett lag varit så extremt skickligt med att inte dra på sig matchstraff eller personliga 10-minuters utvisningar. Just nu har Luleå inte ett enda matchstraff eller någon onödig tia.

Titta här:

Och när Luleå väl tvingats spela i numerärt underläge så gör man det riktigt bra. Endast 18 mål insläppta i boxplay – fantastiskt och rekordbra.

Vad är Luleås hemlighet?

* Stenhård disciplin.

* Man ska aldrig glida på rören – åka, åka, åka –  speciellt i mittzonen.

* Bra på att knipa igen limsaxen. Verkar som att ingen gnäller på domslut i Luleå. Oerhört bra gjort. Alla i elitserien får svarta ögon vid motgångar och de flesta vinnarskallar i serien får härdsmälta i proppskåpet när domaren tar något kontroversiellt beslut. Men Luleå-killarna kanske trycker i sig Betablockerare inför matcherna för att ha koll på känslorna.

Det här är ett känsligt ämne och det jag nu förslår kommer aldrig att ske.

Men efter att ha läst Emil Karlssons avslöjande i dag att supermålvakten Fredrik Norrena stannar i två år till i LHC blir jag fundersam. Hur står det till i LHC?

Är det inte lika bra att flytta Linköping HC till Malmö? Ja, en galen idé.

Men det finns stora uppsidor.

I Malmö skulle laget LHC få en arena som törstar efter elitseriehockey, man får fans som vill betala för biljetter och flytten till Skåne är ju ändå en i rad av flyttlass mellan Östergotland och Skåne.

Först Hugo Stenbeck och så funderar LHCs klubbdirektör Mike Helber på att ta X2000 tre timmar söderut och köpa hus i Falsterbo.

I Malmö finns Sveriges finaste arena, en närhet till kontinenten och ett affärsklimat som älskar att sponsra idrottslivet. Ja, det finns delvis i Linköping oxå, men Linköpings kommun äger Cloetta Center och vill ha 22 miljoner kronor varje säsong i hyra.

Det vill inte Malmö Arenas ägare – Percy Nilsson. Han kör med hyresfritt till Rödhökarna.

Och mitt förslag funkar ju utmärkt i Nordamerika. Varför inte i Sverige? Förra måndagen var det 2000 betalande åskådare som såg LHC Timrå. Jag räknar inte med säsongskorten. Resten var rabatt-biljetter. Kan man då säga att det finns ett hockeyintresse i Linköping?

Och Stenbeck, Helber är inte de sista som kommer ta steget från LHC till MIF. Tror säkert att de svensk-amerikanska pamparna, med Stefan Nyman som sidekick, har några ess i skjortärmen och kanske dyker Jan Hlavac och Jaroslav Hlinka upp i svart-röd matchtröja i höst – givetvis på artistkontrakt och så bor tjeckerna i Köpenhamn och dagspendlar över till Hyllie-området.

Linköping var ett av de första lagen att förändra elitserien med artistkontrakt för 7-10 år sedan.

Kanske vågar man förändra hockeykartan igen? Jag skulle vara en av de första som står och applåderar i kulisserna.

 

Jag är avundsjuk på många av er läsare.

Jag saknar att kunna följa ett lag, vara nervös på torsdagseftermiddagen, småprata med likasinnade vid kaffeautomaten, diskutera målvaktsvalet i favoritklubben och kunna hänge sig fullständigt till exempelvis Luleå eller Brynäs, om man nu håller på ngt av dom lagen.

Jag har inga sådana känslor 2011. Hade en passion för Leksand tidigare, men tyvärr – den är borta nu. Visst kollar jag lite extra hur det går Leksand på text tv, men jag struntar i Leksands målvaktsval och jag kan inte hur Leksand formerar sig 2011.

Jag har större koll på Skellefteås backpar i dag och jag vet exakt hur Djurgårdens åkriktningar är när de ska ta in pucken i anfallszon i PP. Jag har också stenkoll på vilka som är petade i HV71 eller Brynäs och jag kan i stort sett alla tröjnummer i AIK. 

Hockeynörd – javisst.

Men jag saknar tjusningen med att ha ett favoritlag. Att fullständigt vara nedbruten vid en jobbig förlust eller få den där galna kicken vid en seger och stå och hoppa framför LED-teven så att frugan tror att man druckit för många glas med sangria. Eller sjunga 1-2-3 LHC i duschen och få fram kroppsläten som kan väcka döda.

Tror aldrig att jag kommer få ett favoritlag – igen.

Har haft funderingar på att börja hålla på Södertälje. Köpa säsongskort bredvid Mats Hallin och gapa på domaren match efter match och avsluta dagen på Mimmo med en Calzone.

Men känslor kan inte skapas på konstgjord väg. Går inte. Blir för tillgjort att hålla på SSK – tyvärr.

De lag som jag sett mest under åren är AIK och Djurgården och kanske är Djurgården ett naturligt val att ta till sig eftersom hela släkten med Thorsellarna och The Nellings håller på Djurgården.

Men det går inte.

Djurgården har en sådan medgångspublik att det är lite sjukt. Lite präktigt och på gränsen till proppmätt. Nu är fansen inte nöjda med en sjundeplats i elitserien. Ska vara topp fyra – varje år. Trots att det bara var något år sedan som laget missade slutspel två år i rad.

Kanske är Brynäs mitt val.

Ska suga lite på det. Men när Brynäs klubbledning sparkade legendaren Wille Löfqvist så kan jag inte gilla föreningen. Hur konstigt är det inte att hänga ut en 65-åring som syndabock för en liten, mycket liten,  alkoholskandal när han bara har ett halvår kvar till pensionen. Nu kommer man minnas Löqvist som en Alkohol-skojare istållet för en av elitseriens bästa målvakter genom tiderna. Tyvärr Brynäs – ni får inte min röst.

Jag återkommer i ärendet.

Var så grymt besviken på hockeyn i dag – i alla fall de första 40 minuterna. Tyckte FBK-LHC var astråkigt och somnade när jag såg Modo-matchen.

Men AIK-Brynäs tog nog priset.

Herregud.

AIKs oförmåga att göra mål och Brynäs säkra, men så trista, defensiv, höll på att knäcka mig.

Jag messade till en vän i Brynäs och gnällde på Brynäs. Han svarade kallt; 14 lag i elitserien är framtiden. Då behöver inte lag vara rädda för att förlora.

Men jag köper inte det där. Finns det en chans att åka ur så blir det gnet-spel, speciellt för lag på bortaplan.

Men nästan alla matcher tog sig. Det blev en dramatisk sudden i Karlstad. Den sista AIK-matchen bjöd på fem mål och Modo–HV71 blev ett rysar-drama där HV71 öste på för en 3-3-puck till 20.00.

Hur slutar elitserien då?

Jag tror Timrå kniper den sista platsen.

På lördag möts just Timrå och AIK och då stänger Timrå plats åtta.

Förresten…

…kul för Richard Zednik att få göra mål. Han har haft en tuff tid i Stockholm och även tidigare i Nordamerika, och behöver en framtid.

 

Min vän Tomas Kling har räknat ut att elitserien 2010-2011 har dömts av 107 stycken olika domare eller domar-par.

En fantastiskt hög siffra.

Morgan Johansson leder domarligan med 16 matcher och därefter har vi Tomas ”Kuben” Andersson på 15. Därefter följer alltså en massa kombinationer på domar-par som avgjort viktiga matcher.

Här är några, kunde kopiera in alla – då hade bloggen blivit en meter lång:

D.Bergman/C.Lärking
T.Björk/T.Forsström
C.Lärking/M.Nord
N.Lovefall/S.Persson
T.Forsström/S.Persson
N.Johansson/M.Nord
M.Johansson/S.Persson
T.Andersson/D.Bergman
U.Rönnmark/P.Sjöberg
T.Andersson/C.Lärking
D.Bergman/P.Sjöberg

Det här tycker jag är fel.

Låt domarna hitta en partner som de trivs med. Kör sedan. Hatta inte och byt hela tiden. Blir bara knepigt och olika bedömningsnivåer.

Domarnas strul med att hela tiden umgås med en ny partner kan avgöra elitserien för att duon inte passar tillsammans eller har aldrig dömt ihop och saknar bra kontakt. Sånt har vi inte råd med i den miljardindustri som svensk elithockey faktiskt är.

Modo väljer alltså göra en klassiker – titta på positiva minnen via DVD så att spelarna ska få tillbaka självförtroendet.

Sånt där tror jag inte på.

Det 80-tal.

Att peka på positiva saker är ett grepp som man tar till när ett lag är ängsligt och oroligt.

Men Modos problem är djupare än så. Det handlar om att många spelare inte är tillräckligt bra för för att ta ett lag till slutspel.

Som Peråge Skröder. Per Svartvadet. Eller Niklas Sundström eller Per Hållberg, för den delen.

Modo har haft en nedåtgående kurva sedan SM-guldet 2007 och när man mötte Skellefteå för några dagar sedan så hade Skellefteå nio spelare födda på 90-talet och Modo inte en enda spelare. Nyckeln till framgång 2011 är att ha ett smart komponerat lag där unga jagar på de äldre på träningarna och ha en lagkapten som får laget bakom sig och har förmågan att få ut allt av killarna.

HV71 hade inte vunnit SM-guld utan Almquist och Petersson 2010. Djurgården hade inte hamnat  slutspel 2011 utan Zibanejad eller Krüger.  Ungdomlig entusiasm är viktigt.

Men se på dvd med highlights är ett kris-grepp som inte funkar.

***

Rykte; Bern jagar Byron Ritchie. Där kan Markus Näslund tvingas ta i för att Ritchie ska bli kvar i Ångermanland.

Jag vägrar säga att årets elitserie är fantastisk – för att den är så jämn.

Serien är alltid såhär jämn.

Men det som är unikt med serien är att ingen elitserietränare fått sparken hittills.

Jag har gått tillbaka under 2000-talet och serien är alltid hyfsat jämn, HV ligger alltid i topp och en till fyra tränare får alltid tränare för sparken under säsongen.

Lika säkert som att publiken sviker elitserien på måndagar och tisdagar.

Givetvis beror det på lagen har förtroende för tränarna och att de som kanske borde sparkas, Kenta Johansson och Charles Berglund, är inne på första året på mångåriga kontrakt. Allt blir lite krångligare (och dyrare) då att byta tränare.

Såg Djurgården mot Frölunda och förvånades över att Djurgården, av ngn konstig anledning, fått tillbaka farten under rören. Till och med Marcus Nilson har ju börjat att röra på sig.

Och så då Mika Zibanejad, ännu en härlig hockeyspelare från Huddinge. Djurgården började att ge Mika generöst med istid 15 januari och sedan dess är Djurgården ett av Sveriges fyra bästa lag – ja, så är det faktiskt. Tänk var ny kemi i en kedja och ett annorlunda vapen kan föra med sig för ett lag.

Men varför spelar han med galler?

Klart snyggare med visir.