TORONTO.

Nu är det premiär för ”Hockeyresan Nordamerika”.
Jag och och fotografen Jimmy Wixtröm ska åka omkring i USA och Kanada i en dryg vecka och träffa hockeysvenskar.
Ja, vi har redan tjuvstartat.
I dagens Sportbladet kan ni läsa om vårt möte med David Rundblad i Phoenix Coyotes farmarlag Portland Pirates.

 

 

Vi flög från Sverige i onsdags och tog SAS-flyget till New York, för att sedan fortsätta direkt upp till Boston. Det låter ju väldigt glassigt att åka på den här typen av resor och det är det väl också.

Men det är enormt mycket jobb bara att ta sig fram och komma in i en annan dygnsrytm över en natt.

Friidrottarna vill gärna ha ett dygn per timmes dygnsomställning innan de känner sig i toppform.
I vårt fall är det sex timmar på ett dygn som gäller. Men resan gick bra.
Det var lite segt de sista tjugo milen upp till ett råkallt Portland i delstaten Maine, som mest är känd för sina enorma humrar.
Vår hyrbil är lika enorm, men det är väl så det ska vara när man är på den här sidan Atlanten.

Vi var där för att träffa backen David Rundblad och berätta om hans sex första månader i Nordamerika.
En superstjärna i elitserien förra säsongen då han vann backarnas poängliga överlägset och var trea totalt.
Och en supertrevlig kille.
Men hans tid här borta har inte varit lika spikrak.
Sedan han draftades av St Louis 2009 har han tillhört tre olika NHL-klubbar och den senaste – Phoenix Coyotes – skickade honom till det Portland där vi tillbringade en halv dag med honom.
Han har inte ens hunnit packa upp ordentligt trots att han varit borta från Sverige ett halvår.
Jag tycker det är oerhört starkt av en 21-åring att stå pall för den press och behandling man får som rookie i NHL.
Det är bara att packa och sticka när ordern kommer.
Men det var kul att träffa Rundblad och han har mycket att berätta om första tiden i den nordamerikanska proffshockeyn och hur det känns att vara en handelsvara utan att ha något att säga till om.
Det är långt till den svenska tryggheten kan jag upplysa om.

• • •

Efter mötet med Rundblad stack vi bara vidare tre mil till en annan ”svensk”, 11-årige Oliver Wahlström som blvit världskändis efter sina Zorro-straffar och tekniska konstnummer.

Pappa är svensk, men Oliver har fortfarande bara ett amerikanskt pass.

Men det kan ju hända saker, som ni kan läsa om i söndagstidningen och även på nätet naturligtvis.
En extrem talang, men steget är långt från att vara stjärna som elvaåring och vara det som vuxen.
Men jag och Jimmy var med om ett helt pass då Oliver visade upp hela sitt register och det är inte många vuxna spelare som klarar av att göra det han kan göra med en puck. Han kan göra allt utom att äta den.
En fascinerande historia.

• • •
På fredagen träffade vi två andra farmarlagssvenskar, men det återkommer jag till senare.
Nu har vi precis landat i Toronto efter en ny flygresa och jag har just läst en godnattsaga för Jimmy så han ska sova gott i natt.
Nu blir det NHL-hockey framför tv:n.
Kan livet bli bättre?