TORONTO. När Mats Sundin gjorde sitt första ordentliga framträdande här i Toronto, stod det sex tv-bussar utanför presskonferensen på University of Toronto.
Hundratals fans hade också tagit sig dit för chansen att få en autograf av stjärnan.
– Jan Andersson sitter i Nobelkommittén och han sa att det var mer folk här, än då de presenterar en nobelpristagare, säger Sudden.

Mats Sundin presenterade sin donation på 333.333 kanadensiska dollar, vilket är drygt 2,1 miljoner kronor på fredagsförmiddagen.
Pengar som ska stödja ett utbyte av forskare mellan Karolinska Institutet i Stockholm och universitetet här i Toronto.
Det märktes att det var en stor dag för Sudden.
– Ja, jag känner mig stolt. Jag har fått leva min barndomsdröm och varit otroligt privilegierad här i livet. Då känns det självklart att ge något tillbaka, säger han.
– Jag har sysslat med olika välgörenhetsprojekt större delen av karriären, men det känns extra bra att kunna göra något för båda mina hemstäder. Toronto kommer alltid att vara ett andra hem för mig.
Bröderna Patrik och Per följde presskonferensen och fick ett gäng mikrofoner under hakorna efteråt.
De kanadensiska reportrarna ville veta hur det var att växa upp med Sudden som brorsa och när de anade den talang som skulle göra honom till sjtärna.
– Han var väl fjorton år, säger Per.
– Nej, kanske något tidigare, säger Patrik.
Klart är i alla fall att NHL-scouterna började dregla över Sudden redan när han vann tv-pucken med Stockholm som 15-åring 1986.
Tre år senare gick han också som etta i draften som förste europeiske spelare någonsin.
Innan dess hade bara kanadensare och amerikaner gått som ettor.
• • •
Hyllningen av Sudden börjar klockan 19.10 lokal tid i natt.
Jag trodde den skulle börja tidigare, då NHL införde en ny regel om att alla ceremonier måste vara avklarade innan lagen värmer upp.
Men Toronto har fått specialtillstånd och motståndarna Montreal har gett klarttecken till att Sudden hyllas just före matchstart, då arenan garanterat är sprängfylld.
Matcherna mot Montreal är de hetaste på hela säsongen.
• • •
Jag trodde att Sudden skulle få vänta tio, femton år innan han hamnade i taket i Air Canada Centre.
Det trodde han själv.
– Ja, jag blev förvånad att det gick så snabbt. Men samtidigt är det skönt att få ett avslut redan nu.
Börje Salming flyttade hem från NHL efter säsongen 1989-90 och fick sedan vänta 16 år på att hamna i taket.

TORONTO. Det är nog många som tror av vi slår klackarna i taket de få kvällar vi är lediga under en hockeyresa.
Så var det kanske förr.
Numera ser det som på bilden.
Är det inte livehockey i den stad man är i för tillfället, så blir det hockey framför tv:n.

Hemma ser jag knappt någon NHL-hockey om det inte handlar om matinéer som går på kvällstid hemma i Sverige.
Jag tillhör nämligen den kategori människor som inte kan börja titta på en hockeymatch, utan att följa den till slutet.
Jag har gjort det under perioder därhemma, men då blir man snabbt en zoombie som hamnar i säng först vid fyra, fem på morgonen och vaknar lagom till lunch.
Det är inget liv för en familjefar.
Här i Nordamerika är det en helt annan sak.
Därför låg både jag och fotograf-Jimmy och såg på Detroit-Edmonton i går kväll lokal tid.
På olika rum, vill jag påpeka.
Men det blir nästan som ett behov att se minst en hockeymatch om dagen, när man ändå har möjligheten.
Därför fick jag se Magnus Pääjärvis inbrytning framför mål som bäddade för Sam Gagners kvittering till 2-2 och Gagners andra mål för kvällen femtonde poäng på de fyra senaste matcherna. Om jag nu räknat rätt, men det tror jag att jag gjort.
Men Pääjärvi fick ändå en passningspoäng, även om jag trodde han skulle få sitt första mål för säsongen.
Prestationen var ändå av sådan klass att jag tror får stanna i Oilers resten av säsongen.
Han har ju haft en oerhörd uppförsbacke efter en karriär där pilarna bara pekat uppåt.
Han ledde Malmö till seger i pojk-SM, han blev yngste svenske spelaren i JVM någonsin i Pardubice 2008 och han spelade sitt första senior-VM i Tyskland 2010 där han vann den svenska poängligan med nio poäng (5+4) och blev ende svensk som blev uttagen i All Star Team.
Sedan flyttade han till Edmonton och NHL, gjorde 34 poäng sin förta säsong (15+19) och avslutade med att ta VM-silver i Slovakien förra våren.
Sedan tog det tvärstopp.
Det är inget ovanligt.
Men har man har man haft en karriär som Pääjärvis blir det en helt ny situation att hantera rent psykiskt.
Nu hoppas jag att det lossnar för honom även om det blev stryk i nattens match mot Detroit (2-4).
Eller kvällens match för oss som är här.
Men det finns inget som säger att Magnus inte ska kunna hamna i samma stim som Sam Gagner är just nu.
• • •
Två svenskmål fick jag i alla fall se. Johan Franzén – min favorit – som styrde in 1-0 för Detroit och sedan ett sällsynt mål från Henrik Zetterberg (4-2) som nästan har en lika tung säsong som Pääjärvi om man ser till förväntningar och det som finns i lönekuvertet.
Så det blev en ganska bra svenskkväll trots allt.
• • •
Jag hade tänkt knäppa av hotell-tv:n nu, när klockan hunnit bli tio på kvällen.
Vi har mycket att göra i morgon.
Men då är kvällens andra match mellan San José och Calgary redan igång.
Jag står inför ett avgörande beslut.
Stänger jag inte av nu, eller byter kanal, så är jag fast till klockan ett i natt.
Jag tvekar fortfarande när ni läser det här.
Men jag tänker i alla fall borsta tänderna först.
Om jag nu skulle ändra mig.

Idag hade vi några timmar över och gjorde en kort utflykt till Niagara-fallen.
Fotograf-Jimmy hade aldrig sett världens nästa största vattenfall – och det största räknat till vattenmängden – så vi tog bilen den dryga timme dit.

Jimmy hoppade naturligtvis över staketet utan att blinka, för att få en bättre bild.
Precis som en kvinnlig japansk utbytesstudent gjorde så sent som i somras, då hon satt och balanserade på räcket vid toppen av fallen i somras.
Hon ramlade i och försvann över kanten och föll de 50 meterna ner i det strömmande vattnet.
Hennes kropp har ännu inte återfunnits.
Nu ska jag väl säga att Jimmy hade några meters gräsyta att hålla sig på, men jag tror inte det är tillåtet att klättra över staketet.
Och det här vattenfallet är inte att leka med.
Men det är fler som brutit mot reglerna på det här stället.
Och de mest korkade har frivilligt åkt över stupet bara för att väcka uppmärksamhet eller stilla några konstiga lustar.
Minst fem personer har omkommit när det försökt göra just det.
Engelsmannen Charles G Stephens var det första dödsoffer som Niagara Falls skördade.
1920 band han fast sig vid ett tungt järnstäd i sin tunna – städet skulle fungera som ballast.
Det var ingen bra idé.
När tunnan flöt iland fanns vara Stephens avslitna högerarm kvar i tunnan.
Resten av kroppen hittades aldrig.
Så sent som 1995 åkte Robert Overcracker över fallen med en jetski, ett nummer han gjorde för att uppmärksamma de hemlösa.
Overcracker hade fallskärm på sig, men den han aldrig vecklas ut på det 50 meter långa – eller just i det här sammanhanget korta – fallet.
Hans kropp återfanns heller aldrig.
Nu är det inte tillåtet att åka över fallen vare sig i en tunna, badring eller jetski.
Det har varit förbjudet i massor av år nu.
De som försöker – och överlever – får dryga böter.
Amerikanen Kirk Jones fick böta 2.300 dollar så sent som 2003, då han bestämde sig för att åka över fallet utan något annat än kläderna på kroppen.
Tillsammans med en kompis hade han druckit en hel del alkohol innan och hade tänkt ut århundradets YouTube-klipp.
Problemet var bara att kompisen, som skulle videofilma hela spektaklet, var så full att han inte fick igång kameran.
Och de får ingen ny chans.
Kirk Jones är utvisad från Kanada för resten av livet.
• • •
Det är kul att läsa på lite om platser man besöker och göra någon liten avstickare ibland.
Men man är aldrig långt från hockey i de här trakterna.
På andra sidan bron och gränsen till USA spelade Småkronorna JVM-hockey så sent som förra året.
• • •
Det drar ihop sig till våra sista intensiva dagar under vår hockeyresa.
På lördag ska Mats Sundin upp i taket i Air Canada Centre och vi har tre, fyra historier kvar att berätta i tidningen.
Missa inte det.

Mats Sundins nummer 13 kommer inte att vara skyddat för evigt i Toronto Maple Leafs.
Klubben pensionerar inte några tröjnummer längre.
Det är bara nummer 5 och 6 som inte får användas av någon spelare i Toronto.

Och det är inte bara hockeykarriärerna , utan två tragedier som bidragit till att spelarna Bill Barilko (5) och Ace Bailey (6) fått sina tröjnummer pensionerade.
Bill Barilko vann fyra Stanley Cup med Toronto, men försvann sedan han flugit på en fisketur i ett enomotorigt flygplan 1951.
Planet – och kroppen – hittades först elva år senare.
Ace Baileys karriär tog slut 1933 efter ett av de mest omskrivna överfallen i NHL:s historia.  Han blev tacklad bakifrån av Bostons Eddie Shore, föll med huvudet i isen och spräckte skallen. Han svävade länge mellan liv och död och läkarna trodde inte att han skulle överleva. Men det gjorde han. Ända tills han blev 88 år, faktiskt.
Men karriären var över och Bailey hyllades genom att så sitt töjnummer 6 pensionerat.
Sedan dess har Toronto hissat upp 15 spelarnummer i taket, men det har varit vad man kallar ”Honored Numbers”. Sex nummer är dessutom ”dubletter”, så det är egentligen bara nio hedrade tröjnummer.
Toronto har totalt sjutton spelare med nummer och namn i taket och risken är att det blir slut på tröjnummer om alla skulle pensionerar för gott.
Däremot lär det väl dröja innan någon drar på sig nummer 13 i Toronto igen.
Det är fortfarande starkt förknippat med Mats Sundin och klubbledningen lär inte tillåta att någon använder numret de närmaste åren.
Däremot har Toronto nummer 4 både i taket och på isen.
Både Hap Day och Red Kellys 4:or i taket, samtidigt som backen Cody Franson spelar med nummer 4 på isen.
Även nummer 9 finns i taket (Charlie Conacher och Ted Kennedy) och på forwarden Colby Armstrongs rygg.
Nu vet ni som undrar.

TORONTO. World Cup kan snart vara tillbaka i hockey.
Jag läser i ”The Globe and Mail” att sperlarfackets nya boss Donald Fehr gärna vill ha ett avtal med NHL om att återinföra World Cup.
Problemet?
Då är NHL-spelarna förmodligen borta från OS.

NHL har släppt sina spelare till OS sedan Nagano 1998, medan det sista (senaste?) World Cup spelades 2004.
Det var den turneringen som blev Hardy Nilssons fall som förbundskapten, efter 1-6 i kvartsfinalen mot Tjeckien i Globen.
Men sedan 2004 har bossarna i Nordamerika ansett att det blir för mycket att både spela OS och World Cup.
Men nu säger Fehr:
– En av de saker jag tror skulle vara riktigt bra både för NHL och NHLPA, är att komma överens om ett långt avtal om att etablera World Cup igen. Eller en liknande turnering.
• • •

Ser också att nästa Winter Classic spelas mellan Detroit Red Wings och Toronto MapleLe

afs nästa år.
Och att matchen ska spelas på University of Michigans enorma fotbollsarena.
Den tar in drygt 100.000 åskådare och kommer att garantera ett nytt publikrekord för NHL:s årliga utomhusmatch.
Det gällande rekordet är 71.217 från WInter Classic i Buffalo 2008.
• • •Det var lite av vad som står i tidningarna här i Toronto idag.
Nu ska jag och fotograf Wixtröm ta en långpromenad på stan.
Solen skiner och det är perfekt vinterväder.
Ingen snö, dock.
Men det ska komma lagom till att vi åker hem i helgen.
Vi hörs snart igen.

TORONTO.

Toronto Maple Leafs börjar redan ladda inför Mats Sundins hyllning här på lördag (natten mot söndag, svensk tid).

Under matchen mot Edmonton i natt drog han ner enorma ovationer när det spelades upp gamla bilder från hans storhetstid på jumbotronen i Air Canada Centre.Och i souvenirshoparna har det byggts upp stora specialavdelningar med Mats Sundin-prylar.
Det t-shirts, puckar, matchtröjor, nyckelringar och massor av andra minnessaker.
I den här stan glömmer man inte sina gamla hjältar och Mats Sundin är en av de största.
Ingen har gjort fler poäng i klubbens historia.
Jag hoppas han hamnar bredvid Börje Salming där i taket på Air Canada Centre – den enda arena i hela NHL som kommer att ha två svenskar hissade.
Det är stort bara det.

TORONTO. Vi har just kommit hem från matchen Toronto-Edmonton.
En rätt kul match och lite old time-hockey, där lagen bytte chanser med varandra och bjöd på nio mål.
Och det var Toronto som vann med 6-3 och bröt Oilers svit på tre raka segrar.

Men det mest märkliga var att matchen inte hade en enda utvisning.
Jag kan inte påminna mig att jag någonsin sett en match utan utvisningar, även om det naturligtvis händer då och då.
Det kan inte Toronto-backen Calle Gunnarsson heller:
– Nej, jag kommer inte ihåg att det hänt sedan jag kommer över hit, säger örebroaren och förre Linköpingsbacken.
Jag är imponerad över Gunnarssons utveckling.
Han åkte över utan några större förväntningar på sig och många trodde nog att han snart skulle var hemma igen.
Men nu spelar han i Torontos första backpar ihop med lagkaptenen Dion Phaneuf.
– Jag har fått mycket förtroende och mycket istid, säger han.
Ja, det är bara backkollegan Phaneuf som spelar mer i Toronto med sina 25,26 minuter per match i snitt. Gunnarsson är tvåa i laget med 22,18.
Imponerande, som sagt.
Toronto har inga riktiga fixstjärnor, även om forwarden Phil Kessel är så nära det går att komma.
Men det är ungt, tungt, fysiskt lag med två bra målvakter som nu tagit sig över slutspelsstrecket efter att ha vunnit tre raka matcher.
Samtidigt måste jag erkänna att Edmonton bjöd på åtminstone tre av målen, innan Phil Kessel satte 6-3 i tom kasse.

Edmonton är nog det mest talangfulla laget i hela NHL om man ser till forwardssidan.
De har ju valt högt i draften i flera år nu och har haft förstavalen två år i rad.
Jag är övertygad om att Edmonton kan vara en Stanley Cup-utmanare inom ett par år, då båda draftettorna Ryan Nugent-Hopkins och Taylor Hall kommit in NHL-spelet på allvar.
Man har ju även Sam Gagner och Jordan Eberle där bakom och vi får inte glömma svenska 20-åringarna Anton Lander (helt okay i natt) och Magnus Pääjärvi, även om Magnus tillfälligt är nedskickad i farmarlaget Oklahoma.
Jag kan ju tycka att Edmonton borde skaffat en framtidsback med alla sina höga draftval.
För det är i defensiven det brister.
Men det går ju att byta till sig lite mer talang på backsidan och när Edmonton får lite mer balans i laget och småstjärnorna växt till sig, så blir de grymma.
Klockan närmar sig midnatt här i Toronto nu och det blev ytterligare en lång dag.
Vi vinkade av svenskarna Jonas Gustavsson och Calle Gunnarsson, som stack direkt till flygplatsen för match mot Winnipeg redan i morgon.

När vi gick in i omklädningsrummet en kvart efter matchen var alla trunkar redan packade och bortkörda och det var kliniskt rent i alla bänkar.
Det går undan i NHL.
Inte bara på isen.

TORONTO. Ja, det blev en tuff dag för ett par NHL-coacher på måndagen.
Vi följde ju själva träningen där Edmontons coach Tom Renney fick en puck i skallen på matchvärmningen inför matchen mot Toronto.
Det såg inte så farligt ut och Renney skrattade själv när han åkte av isen med en stor handduk på skallen.
Han fick åka och sy några stygn, men tydligen var det värre än det såg ut.
När matchen började åtta timmar senare fanns ingen Renney i båset och Ralph Krueger fick göra debut som huvudansvarig – även om det förmodligen bara var för en match.
Men det lustiga – eller mindre lustiga – är att Renney inte var den enda NHL-coachen som skadade sig den här dagen.
Buffalos coach Lindy Ruff blev påkörd av backen Jordan Leopold på deras morgonträning och den smällen tog så hårt att Ruff knäckte tre revben.
Snart är det väl någon som kräver hjälmtvång och skydd även för coacherna…

TORONTO.

Edmontons coach Tom Renney fick bryta dagens uppvärmning inför nattens match mot Toronto.
Han fick en puck i huvudet och lämnade isen.
– Han fick ta sig till en läkare och sy några stygn, säger Oilers assisterande tränare Ralph Krueger (Schweiz gamle förbundskapten och en av Bengt-Åke Gustafssons bästa kompisar).
Det var en puck som studsade upp i huvudet på Renney och det var ingen större fart på den som tur var.
Men lite dramatik blev det här på morgonen lokal tid.
Edmonton är i stan för att försöka fortsätta sin segerrad efter tre raka segrar och en glödhet Sam Gagner som gjort elva poäng på de två senaste matcherna.
Vädret fortsätter också att imponera.
Solen skiner ner mellan skyskraporna och det är nästan lite vårkänsla när man går på stan.
I kväll ser vi matchen mellan Toronto och Edmonton och återkommer när den är slut.

OTTAWA. Man vet att man är i Kanada då tusentals människor drar på sig skridskorna varje söndag.
Och ger sig ut på Rideau-kanalen i Ottawa varje söndag.
Den som kallas för världens största hockeyrink – åtta kilometer lång med en yta som motsvarar 90 hockeyrinkar av olympiska mått.

Den skär rakt genom centrala Ottawa och folk vallfärdar dit med sina gamla hockeyrör.
Jag och fotografen Jimmy Wixtröm tog en sväng förbi kanalen innan vi lämnade Ottawa tidigare idag och bara häpnade.
Det är som en aldrig sinande ström av skridskoåkare.
Man förstår verkligen den här nationens kärlek till hockeyn, även om det här bara handlar om att glida fram där på isen.
Det är nämligen förbjudet att ha med sig puck och klubba.
• • •
Annars var det mest Superbowl som gällde även här i Kanada i går.
Bara fyra NHL-matcher spelades och alla var tidiga matinéer för att inte krocka med New York Giants och New England Patriots möte i Indianapolis.
Lite konstigt känns det ändå att sitta och titta på amerikansk fotboll här på hotellet i Toronto, dit vi tog oss tillbaka de 46 milen på söndagen.
Kanada är inget roligt land att köra bil i, kan jag säga.
Det är inget fel på vägarna.
Breda fina motorvägar med fyra, fem filer de sista milen in mot Toronto.

Men hastighetsbegränsningen är satt till sjukt låga100 kilometer i timmen.
Det känns som krypfart och att man aldrig kommer fram.
Nu går det att gasa på ändå, för böterna är ganska humana.
Det kostar 95 dollar – knappt 700 kronor – att köra tjugo kilometer för fort och 220 att öka på till 130 kilometer i timmen.
Märkligt nog ökar böterna bara till 295 dollar om man kör 140, vilket gör det billigare att axa från 130-140 (75 dollar) än från 120-130 (125 dollar).
Jag förstår inte riktigt logiken i det.
Men ökar du till 150 kan du råka riktigt illa ut.
Kör du mer än 50 kilometer för fort rusar böterna plötsligt till 10.000 dollar (70.000 kronor)!
Att prata i telefon eller sms:a samtidigt som man kör ger 155 dollar i böter, vilket är lite drygt en tusenlapp.
Men det verkar inte vara så lätt för trafikpolisen att hålla koll på.
Fotograf-Jimmy hade kommit upp i 30.000-40.000 under de 46 milen till Toronto om han fått en böteslapp för varje sms och telefonsamtal.
• • •
Det här är första lugna kvällen vi haft sedan vi kom över. Det känns som ett depåstopp, där vi kan fylla på med energi och äta annan lagad mat än hamburgare.
I morgon måndag ska vi se Toronto-Edmonton. Det ska bli extra intressant nu, då Oilers verkar ha fått nytt liv och är ett av de hetaste lagen i hela NHL. Forwarden Sam Gagner har gjort elva poäng på de två senaste matcherna, då Edmonton slagit storlagen Chicago och Detroit.
Vi hörs efter den matchen.