Jag har skaffat mig många fina reseminnen tillsammans med kronprinsessan och kungaparet de här åtta, snart nio åren jag jobbat med kunglig bevakning. Men det finns enstaka dagar och timmar under de där resorna som alltid kommer att locka fram skam och obehag i mig.

Besöket i Saudiarabien 2004 är ett exempel. Det var en resa fylld av fascination, spänning, glädje – men även rädsla och förnedring. 

Jag har tidigare nämnt en del händelser som satt spår i mig. Hur jag blev utfrågad och kroppsvisiterad i tullen och hur jag tvingades säga att fotografen jag jobbade med då var min man för att över huvud taget få komma in i landet. 

Hur jag blev konstant ignorerad och tillintetgjord av de män – och en del kvinnor – jag träffade. Att inte ens kunna säga till att bredbandet inte fungerade när jag stod nere i lobbyn till hotellet, personalen stirrade på någon punkt en bit ovanför mitt huvud och vägrade svara. Att jag fick checka i ett ”kvinnligt rum” med tjocka galler över fönstren, för tänk om en man hade kunnat titta in?

Att jag inte fick gå utanför hotellets portar ensam, att jag inte på några villkor fick sitta i framsätet på bilen, att själv köra den var förenat med spöstraff. Hur jag blev dragen i håret av en äldre kvinna som tyckte att mitt huvuddok inte satt som det skulle. Känslan av att hela tiden vara observerad och dömd på förhand – just för att jag var kvinna. Hur en man som var anställd att vara kontakt mellan journalisterna, saudiska hovet och ambassaden förnedrade mig och bad mig ta av mig mina kläder. Jag minns sorgen och bestörtningen när vår chaufför berättade hur några män nyligen blivit avrättade med hängning på ett av torgen vi passerade. Att se hur de många gästarbetarna slet sig fördärvade för att bygga, serva och städa, utan att få njuta av samma trygghetssystem som resten av befolkningen. 

Jag hade friheten att lämna det landet – och enbart bära med mig de där minnena. Många får aldrig den chansen. 

Är det då rätt att vår kung reser till Riyadh för att belöna den saudiske kungen Abdullah med en hedersmedalj i scouternas namn?

Även om det handlar om scouterna och inte något statsbesök så måste kungen självklart vara medveten om vilket bekräftelse det är för den saudiske kungen och för hans land – med allt vad det landet står för – att Sveriges statschef står vid hans sida när fotografernas kameror smattrar på. När kungen representerar gör han ALLTID det som symbol för Sverige. 

Vill vi att kungen ska representera oss i ett land som förtrycker kvinnor, straffar homosexuella med döden och förbjuder tryckfrihet och kritik mot statsskicket?