Prinsessan Christina och hennes man Tord Magnuson råkade nyligen ut för en stöld i sitt hem på Slottsbacken vid Kungliga slottet. Smycken för 800 000 kronor har försvunnit och en person som står familjen nära har erkänt brottet.

Ett diadem som Christina burit vid flera högtidliga tillfällen försvann, pojken har berättat att han kastat det i Stockholms ström. Det var ett arvegods från Christinas mamma prinsessan Sibylla och är värderat till 350 000 kr. 

Tord och Christina förvarade smyckena i ett kassaskåp i sin våning och nyckeln fanns gömd i en låda i form av några böcker. Pojken hade hittat nyckeln och vid två tillfällen stulit smycken för sammalagt 800 000 kronor. Det var bland annat en guldring med en aquamarinsten, en vitguldsring med en diamant och två stora manchettknappar, ett armband i guldtråd som hon fått av kejsar Haile Selassie och så diademet från Sibylla. 

Det tragiska i den här historien är kanske framför allt inte att smycken är borta även om det såklart är oerhört sorgligt med tanke på att diademet var ett minne och ett stycke historia från prinsessan Sibylla. Det allra värsta är att familjen blivit lurad av en person som man välkomnat i sitt hem och som enligt Tord Magnuson varit ”som barn i huset”. Pojken som erkänt kom som ensamkommande flyktingbarn till Sverige för två år sedan och Tord var hans mentor. 

Jag kan inte föreställa mig vad den här pojken har för hemska upplevelser bakom sig eller vad som rör sig i hans tankar i dag eller hur han ens fick idén att stjäla från människor som vill hjälpa och stötta honom. Men att han var ångerfull kan man minst sagt säga. I dagens Aftonbladet kan man läsa hur han kastat sig till marken och slagit armarna om Tords ben i ånger. Men en brottslig handling är en brottslig handling och han kommer att åtalas. Jag gissar bara nu, men Tord och Christina kommer antagligen att vara otroligt försiktiga med vem de hjälper i framtiden, och det är lika sorgligt det. 

Det finns inga vinnare i en sådan här situation, bara tragik.