Det är måndag eftermiddag. Ett par dagar har hunnit passera sedan prinsessan Lilian begravdes. Jag skulle gärna vilja säga att lugnet har lagt sig på redaktionen, som en slags metafor för det lugn som alltid infinner sig inom mig efter en stor nyhetsbevakning. Men så är det ju såklart inte. I dag är en ny nyhetsdag och mina kollegor är på språng för att fylla dagens nät och morgondagens tidning.

Men jag har möjligheten att ladda om, att få lite lugn och ro inför nästa kungliga nyhetsrapportering. Det är jag oerhört tacksam över. För när jag kliver in i Aftonbladets livestudio efter att ha gett otaliga intervjuer till utländska medier och efter tidiga morgontimmar av uppdatering och läsning den där dagen då det gäller – då kliver jag in i en bubbla av fullständig koncentration och det gäller att skjuta undan privata känslor och bara vara i stunden.

Jag har bara en enda tanke inom mig. Att vara så saklig, sansad och tydlig jag kan. Alla läsare/tittare känner inte till prinsessan Lilian så väl. Alla har inte hört om hennes och prins Bertils kärlekshistoria. Alla har inte koll på hur en statsbegravning ser ut.

Så då måste jag berätta det så rakt och ärligt jag kan.

Det är nu efteråt det finns tid att ”tänka ikapp”, att titta på klipp från sändningarna och se begravningen på ett annat sätt än rent journalistiskt.

Jag berättade i torsdagens tidning att kungafamiljen hade framfört önskningar om att viss musik skulle spelas och att man ville hedra Lilian genom att lägga liljekonvaljer på kistan, den blomma som var prinsessans absoluta favorit. Så blev det. Och det var oerhört vackert. Och de pampiga säckpiporna och den brittiska flaggan fanns där i kyrkorummet som symboler för hennes bakgrund.

Gudstjänsten hade Lilian och Bertils livslånga kärlek som tema. SVT hade placerat sina kameror en bit ifrån kungafamiljen i slottskyrkan och det var värdigt och fint. Vi såg alla deras tårar, men vi kom aldrig för nära. Jag såg Kerstin Hagsgård som är intendent på kungliga husgerådskammaren ge kloka kommentarer i vår sändning, fotograf Charles Hammarsten delade med sig av privata minnen och världsreportern Staffan Heimerson berättade om Lilian och Bertil. Roger Moore pratade också med oss via telefon från sitt hem, han beklagade att han inte kunnat vara med på begravningen.

Vi fick som enda (?) medium rörliga bilder från den privata gravsättningen på Haga och även det var oerhört värdigt och rofyllt i bild. Den närmaste familjen tog farväl och samlades en stund innan det var dags för lunch på slottet. Kungen gjorde honnör och drottningen la en bukett liljenkonvaljer på Lilians kista. Det var fint.

Jag är väldigt glad över att vi rodde iland de där fyra timmarnas livesändning. Å andra sidan är jag inte förvånad. Kollegorna gjorde ett hästjobb med inslag och intervjuer och intensivt journalistiskt arbete. Jag är så oerhört glad och stolt över att ha sådana kollegor.

Ett ihopklipp från Aftonbladets livesändning kan du se här!