Kanske är det sådana här möten som spelar allra störst roll för kungen och resten av familjen. När man kan glädja någon genom att bara ses en stund och prata om sådant som är viktigt. I dag träffade kungen Samir som är 14 år och från Skövde.

Samir och hans familj lämnade Afghanistan och kom till Sverige för två år sedan. På grund av en svår olycka har Samir fått genomgå flera komplicerade operationer och hans stora önskan var att få träffa kungen. Tack vare stiftelsen Min stora dag som prinsessan Madeleine är beskyddare av blev mötet av idag. Det blev ett fint möte.

(Jag var också med om ett speciellt möte idag. Jag kom precis från yogaträningen nu på kvällen, trött och tung. Extra tung eftersom jag bär en liten extra människa inom mig och magen knappt får plats innanför vinterjackan. Förvirrat konstaterade jag att mitt busskort inte fungerade när jag klev på fyrans buss. Jag tittade förvånat på chauffören och sa att jag nyss fyllt på det. Han snäste och jag gjorde mig beredd att gå av när en tjej i min egen ålder snabbt erbjöd sig att betala för mig (!) Men hon skulle av ett par hållplatser tidigare än jag så  jag tackade henne så mycket men sa att jag kliver av så att inte hon behöver åka en extra hållplats bara för min skull. Jag såg framför mig en lång och mycket isande kall promenad hem i mörkret.

En dam som stod bakom mig stoppade mig i dörren och sa att hon gärna betalar min biljett, hon skulle dessutom lika långt som jag. Förvånad och  ställd av vänligheten tackade jag ja och tänkte att det här har jag aldrig varit med om tidigare. När chauffören surnade till och klagade på att det tog för lång tid för den vänliga damen att stämpla sina kort för oss båda talade hon bara lugnt med honom och såg till att vi kom iväg. Jag blev ganska stum och fann mig inte med en gång. Men tackade henne sedan igen innan jag klev av för den otroliga omtänksamheten och vänligheten. Hon känner ju inte mig, har aldrig träffat mig tidigare. Jag gav henne mitt visitkort och bad henne att kontakta mig om jag någonsin kunde hjälpa henne med något. Och så klev jag av på min hållplats. Och log hela vägen hem. Hennes enkla svar på mitt tack var bara ”Det är ju självklart”.

Men nej det är inte självklart. I Stockholm är vi alla så stressade och så upptagna av våra egna liv att man ofta inte ser den som behöver hjälp. Jag har en känsla av att den här fina människan inte kommer att kontakta mig så därför skriver jag några rader om det här på bloggen i hopp om att hon kanske googlar mitt namn på visitkortet och hittar hit – TACK snälla du för att du besparade mig en isande promenad. Det var det gulligaste jag varit med om på mycket länge och jag lovar att hjälpa någon annan som tack!)