Året innan Victoria och Daniel förlovade sig så började jag att skriva på en bok. Ett par veckor efter förlovningen kom boken ”Förlovningen 2009” ut i butikerna. Självklart skickade jag upp några böcker till slottet och Victoria och Daniel fick ett eget exemplar. 

I brevet från slottet stod en hälsning och ett tack för omtanken undertecknat Daniel och Victoria. 

Nästa år kommer min andra bok ut, den som handlar om kronprinsessan och Daniels bröllop!

I onsdags invigdes ordförandeskapet på Skansen och prinsessan Madeleine följde med kungaparet till firandet. 

Vad är det då som är viktigt med Sveriges ordförandeskap detta år? Madeleines pappa kungen har själv konstaterat i ett tal att den ekonomiska krisen är ett av de viktigaste områdena man ska diskutera. I talet säger han att vi befinner oss i den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet och att vi inte ska bygga några murar mellan rika och fattiga. 

Vid en sådan invigningen skulle jag själv aldrig våga ta på mig en Oscar de la Renta-klänning för 42 000 kronor. Eller en Rolex för samma summa (minst)…

(Lotta Wretman är Sveriges enda kungliga modebloggare och det hon inte vet om sessornas kläder är inte värt att veta. Läs mer om Madeleines outfit här om ni vill)

I dagens tidning skriver jag om suget efter Daniel Westling på Öland. När jag pratade med Victoriadagens arrangör Kay Wiestål i går satt han i bilen tillsammans med en reporter från Östran. Och han har säkerligen talat med många fler journalister de sista dagarna. I år har man nämligen slagit rekord i antal sålda biljetter till firandet på Öland. Orsaken? Alla vill se Daniel Westling vid Victorias sida. 

Förra året träffade jag en jätterar tjej på Öland som rest hela vägen från Tyskland för att se Daniel och Victoria. Hon var ganska så besviken över att Daniel aldrig dök upp, varken vid Solliden eller på Idrottsplatsen.

Men i år är chansen stor, efter förlovningen är det fritt fram för Daniel att delta i firandet. Och det där pratet om att undvika folksamlingar är betydligt överdrivet enligt Gunnar Tufveson som är professor i transplantationskirurgi vid Akademiska sjukhuset.

Jag har verkligen försummat mitt postfack uppe på sjätte våning. Men eftersom jag ändå skulle prata med vaktis så kastade jag ett öga i lådan. Längst in låg ett ensamt litet brev. Det visade sig vara ett brev från slottet…. 

Återkommer om det!

Ombord på en båt någonstans på kinesiska sjön. Det var så höga vågor att fotograferna fick hålla i varandra för att inte ramla omkull när de plåtade Victoria. 

Det där med säkerhet gäller ju inte oss journalister på samma sätt. Jag har aldrig varit rädd under mina resor med Victoria, men ganska så orolig ibland. Min första resa gick till Saudiarabien och jag var helt grön i den kungliga världen (och på långresor också ska jag lägga till). 

Ambassaden här hemma rådde mig att ta med en sjal att svepa kring huvudet när jag klev ur planet. Jag blev oerhört fascinerad av alla kvinnor som bildade kö till flygplanstoaletterna före landning. De gick in som stolta vackra businesskvinnor i kostym eller glada turister. Men kom ut som svartklädda neutrum i sina heltäckande abayor. Det svarta tältet täckte dem från topp till tå. 

I tullen blev jag fråntagen mitt pass och fördes åt sidan. Jag förstod inte vad jag hade gjort för fel, men en bister militär frågade ut mig och jag sa sanningsenligt att jag var journalist och bara skulle stanna i landet en vecka. Big mistake! (Efter den resan säger jag aldrig att jag är journalist).

En annan militär med medaljer på bröstet började fråga ut mig och jag insåg att jag faktiskt skulle kunna sättas på första bästa plan hem. Att jag skulle sumpa mitt allra första kungliga resjobb. Fotograf Charles Hammarsten hade redan passerat tullen och väntade på mig på andra sidan. En ny militär började fråga ut mig och kanske tyckte han synd om mig för nu kom den viktigaste frågan – är det din man? Militären pekade på Charles. 

Ja! 

Och så enkelt var det att passera Saudiarabiens gräns. Så länge jag var gift var det ok. Att jag och Charles hade olika efternamn och att det skiljer nästan 30 år mellan oss spelade ingen roll. Jag passerad gränsen som en fejkad (och mycket lättad) ärbar kvinna. 

Foto: Alexandersson