Det har varit väldigt tyst här på bloggen i en vecka, det beror på att jag befinner mig i någon slags radioskugga. Det är en självvald och väldigt härlig sådan. Den 2 april föddes nämligen den här lille krabaten och jobb och blogg har hamna i skymundan. Det kommer att vara lite tystare på Hovbloggen ett tag framöver, men jag lovar att vi snart hörs igen!

Telefonen ringer konstant och just nu svarar jag inte. Orsaken är att min bebis i magen behöver all min uppmärksamhet och att jag just nu är för trött och svag för att vara med i live-sändningar och intervjuer. Så alla ni som lämnat meddelanden och förfrågningar om dagens kungliga händelse – förlåt att jag inte svarar! Men jag kan inte vara med. Ring gärna Aftonbladets växel och be att få bli kopplade till min kollega Roger Lundgren som också är kunglig expert! Jag är säkert piggare om ett par dagar så vi hörs igen helt enkelt!

Självklart uppmärksammades prinsessan Estelles tvåårsdag även i Tyskland. De är ju som sagt mycket förtjusta i vårt kungahus. För ett par veckor sedan var ett tyskt tv-team på plats på Aftonbladets redaktion för att ställa frågor om Sveriges framtida drottning. Och är du nyfiken på inslaget (och är någorlunda haj på tyska) så hittar du det här! 

Dagen startade tidigt när telefonen började ringa i morse. Det var ett väldigt trevligt uppvaknande och ganska så snart gick intervjuerna på löpande band. Men under livesändningen på Aftonbladets redaktion nyss så tog det stopp. Min lilla bebis gjorde frivolter i magen och jag kände den där svimningskänslan komma smygande. Så det var bara att kliva ut ur studion och avboka alla intervjuer resten av dagen.

Men min kollega Roger Lundgren gör ett lysande jobb tillsammans med Andreas i studion just nu tillsammans med resten av teamet i kontrollrummet. Här kan du se alla inslag om Chris och Madeleine och lyssna på liverapporterna från New York från min kollega Jenny som befinner sig på Manhattan.

Innan jag tog hissen ner till en väntande taxi hem fick jag syn på två smarriga prinsesstårtor som snart ska huggas in på. Blev en aning sugen på att stanna ett tag till, men insåg att allt som lilleman i magen behöver nu är att hans mamma vilar ut ordentligt.

Du kan även skicka dina hälsningar till det nyblivna föräldraparet här!

Prins Charles är i Saudiarabien på ett officiellt besök. Här ovan bär han en saudisk uniform med svärd och dansar den traditionella dansen ”arda” tillsammans med saudiska kungligheter och ministrar.

När jag bläddrar igenom bildbyråernas bilder från prinsens resa blir jag obehagligt påmind om mitt eget besök i Saudiarabien. Jag reste dit för att bevaka kronprinsessan Victorias besök 2004, hon var där för att delta i en näringslivsdelegation och slå ett slag för svenska företag. Jag vill inte på något sätt ha den resan ogjord, det är ganska svårt att komma in i landet och få svenskar får möjlighet att träffa den saudiska makteliten. De har en fascinerande historia och kultur. På det sättet var det ett oerhört intressant besök.

Men…

Man får inte glömma hur landet bryter mot mänskliga rättigheter och hur illa kvinnor behandlas. Hur vedervärdig deras situation är går knappt att beskriva. Jag ska inte på något sätt påstå att jag fick uppleva deras verklighet, men jag fick trots allt en inblick i saudiska kvinnors vardag. Jag blev bland annat dragen i håret, stoppad i tullen och fråntagen både mitt pass och min heder, offentligt förnedrad av en saudisk man som skulle vara länken mellan ambassaden och oss journalister. Det glömmer jag aldrig och den historien ska jag berätta en annan gång. Så här kommenterade jag ett blogginlägg 2007 i min blogg från Svensk Damtidning: 

Saudiarabien är hittils den mest fascinerande och spännande resa jag har gjort med kronprinsessan. Men det var samtidigt mentalt jobbigt och vissa stunder kände jag mig så ledsen och tillintetgjord och förnedrad att jag helst hade velat sätta mig på ett plan hem. 

Jag avskydde abayan och slöjan och som jag har skrivit tidigare i bloggen så blev jag totalt ignorerad av både män och kvinnor (de få kvinnor som jag träffade vill säga). Så snart fotograf Charles var med mig så lyssnade folk förstrött till vad jag sa eller frågade om, men att stå ensam nere i en hotellobby och känna hur det känns att vara avskydd och ignorerad är fruktansvärt. Ingen lyssnade och ingen ville ens se mig i ögonen. Det var inte ens tal om att våga gå utanför hotellet ensam. Under ett besök i Riyadhs souk tillsammans med en chaufför från hotellet och en kvinnlig reporterkollega blev jag luggad av en äldra kvinna för att en hårslinga tittade fram under sjalen. Ändå, eller kanske tack vare, min upplevelse i landet har jag blivit otroligt fascinerad av landet, kulturen och inte minst den maktfullkomliga kungafamiljen.