Victoria dansade fram i det röda dammet vid Gundua Secondary School i Kenya när eleverna hälsade henne välkommen Den här sången glömmer jag aldrig berättade Victoria för mig efter invigningsceremonin. 

Jag och fotograf Peter hade skumpat fram på knaggliga vägar i fyra timmar innan vi nådde Ex-Lewa. Vi hade ingen aning om vad som väntade mer än att en skola, Gundua secondary school, skulle invigas av Victoria. Den har finansierats och byggts upp av en svensk stiftelse Gundua Foundation som Victoria är beskyddare av.

Barnen hade arrangerat ett hejdundrande välkomnande av kronprinsessan och Victoria sa själv att hon aldrig kommer att glömma den egenkomponerade sången som barnen sjöng för henne. ”We love you, we need you, you are a beauty. We welcome youuuu!” Så där höll de på länge länge. 

På sådana här resor får man anpassa sig till alla situationer. Sömn och mat är det man saknar mest. Det är inte ovanligt att man går utan mat en hel dag. Ibland får man äta tillsammans med kronprinsessan och hennes entourage, ibland i ett annat rum när man är med på utflykter. Den här dagen klarade vi oss på frukosten tills vi kom hem vid elvasnåret på kvällen.

Det brukar funka fint, man är så uppe i jobbet att man inte hinner tänka på mat. Men med stekande sol (vi befann oss ju mitt på ekvatorn) och att stå hela dagen fick mig att bli svag i benen. Jag fick blodsockerfall och drack massa vatten. Efter någon timme var jag så darrig att jag var tvungen att viska till Peter att jag inte mådde så bra, jag tittade mig omkring efter ett tomt hörn där jag kunde kräkas eller svimma lite i fred så jag kunde fortsätta jobba sedan. 

Det måste ha sett roligt ut för när en präst skulle avsluta programmet med en bön höll inte mina ben längre och jag sjönk ner på knä. Phu! Äntligen var alla uppträdande klara. Efter en fotografblandad coctail av Resorb och vatten blev jag piggare på tre minuter. Och David Sica på Stella Pictures bjöd på sockriga godisar. Härligt!

På bilden ovan har jag piggnat till igen och man kan inte annat än skratta med så sköna ungar omkring sig. Killen till vänster med lilla mössan log inte på hela tiden, han tittade bara misstänksamt på oss. Kolla in Peters bild här nedan. 

Foto: Peter Wixtröm

Några av er har efterlyst bilder från Svenska Skolan i Nairobi. Självklart ska ni få det! Orsaken till att jag inte laddat upp några är att jag fick hög feber under resan hem så jag har legat deckad i sängen sedan dess. Men idag är jag lite piggare. 

Victoria planterade ett träd vid Svenska skolan tillsammans med fredspristagaren Waangari Maathai. Hon är känd för sina trädplanteringar och för sin kamp för människors rättigheter i Kenya. Skolans rektor Lars Olov Wiklund såg till att trädet fick lite vatten. Till vänster står Sveriges ambassadör i Kenya Ann Dismorr ( i grått) och Camilla Sjödal som är Svenskföreningens ordförande. 

Jag pratade en lång stund med Waangari Maathai. Hon berömde Victoria för att hon valt att fokusera så mycket på miljöfrågor. Det betydde mycket för henne att en blivande drottning vill ha klimatfrågor och miljön som sitt hjärteämne. 

Waangari Maathai fick Nobels fredspris 2004. Hennes insatser för Green Belt Movement har gjort henne omtalad i hela världen. Hon har sett till att över 40 miljoner träd har planterats i Kenya för att förbättra villkoren för människor både när det gäller fattigdom och miljö. I dag finns liknande organisationer i hela Afrika. Dessutom kämpar hon dagligen för människors rättigheter. 

Läs mer om Victoria och Maathai här!

När Victoria besökte Svenska skolan i Nairobi igår kväll fick hon massor av frågor av ungarna. En liten kille berättade att han hette Daniel. Och Victoria kontrade med ett snabbt ”Vilket fint namn, jag ska gifta mig med en kille som heter Daniel!”.

Ett annat barn frågade in det inte var jobbigt att vara så känd. Victoria svarade snabbt att det inte var ett dugg jobbigt, alla barnen var ju så snälla.

Kenya ar ett fantastiskt land, det ar vackert i all sin karghet och manniskorna ar varma och valkomnande.

Men det ar aven ett land med stor fattigdom och som en naturlig foljd av det – stor kriminalitet.

I torsdags besokte vi Gundua-skolan i Ex-Lewa. Vi skumpade hem pa knaggliga vagar och hade det ratt bra i var jeep. Men sa drabbades av akut kissnodighet. De forsta timmarna gick trots allt bra. Det ar bara att halla sig. Att stanna vid vagrenen ar inget alternativ i Kenya. Men nar smartan hade borjat leta sig ner i njurarna insag jag att jag inte hade nagot val. Var chauffor stannade till vid en bensinmack. Det kryllade av folk overallt och de tittade misstanksamt pa var bil. Det fanns inte nagot tomt horn nagonstans. Nej, har kunde vi inte stanna, Ben var chauffor ville leta upp ett annat stalle.

Next stop slummen! Har finns en nattklubb sa Ben, dar kan du kissa. Han bad Peter folja med mig, stallet var langt ifran sakert. Det borjade bli sent pa kvallen. Ben hoppade ocksa ur bilen och laste och kontrollerade sin bil gang pa gang. Vi letade oss fram genom folkmassan till klubben och klev in.

Jag sprang in pa damernas. Nar jag kom ut var Peter borta och jag mottes av en rad misstanksamma ogon. Sa har kanns det att vara den enda som har en annan hudfarg tankte jag. Men sa fick jag syn pa honom, han var omringad av nagra man. Nar jag kom fram sag jag att de dar grabbarna var hoga som hus. Har ingen aning om vad de ville, men de ville inte lata oss ga i alla fall. Nagra vardesaker hade vi saklart inte pa oss sa vi var nog inte sa intressanta pa det sattet. Vi drog oss mot bilen dar Ben satt. Han hade lamnat Peter ensam med nattklubbsgrabbarna. Han var tvungen att vakta bilen.

Nu vill Peter tydligen satta kateter pa mig!