Ni har kanske redan sett den här filmen, men den är knasig så jag lägger upp den här också.

Saudiarabiens kung Salman är känd för att resa med ett enormt entourage. När han besökte Indonesien i våras hade han med sig 1,500 personer varav 25 prinsar. Sällskapet hade 459 ton bagage för nio dagars besök. De bokade upp alla rum på fyra lyxhotell i Jarkata och hade runt 10,000 livvakter med sig.

Ja ni hör ju. En av sakerna han hade med sig var en rulltrappa i guld. Den använder han när han ska kliva av och på sitt plan. Men i filmen går det inte riktigt som väntat…

Och nej man ska inte skratta åt en gammal man som kanske har ont i benen (eller vilken anledning det nu kan vara till att han inte vill gå i trappor). Men allt det här överdådiga lullullet är så galet och så extravagant att det blir helknäppt när rulltrappan inte fungerar.

I morse sände vi en kortversion av Kungligt och det var en perfekt mjukstart efter semestern. Jag berättade bland annat att britterna fortfarande skvallrar om prinsessan Dianas älskare James Hewitt och om han kan vara prins Harrys pappa. I början av året gick det även en teaterföreställning i London som handlade om prinsessans liv och död, där ”avslöjade” indirekt Hewitts karaktär på scen att han var Harrys pappa. Hewitt själv har förnekat ryktena och om jag inte minns helt fel så har även en brittisk tabloid genomfört ett dna-test på ett av Harrys hårstrån och jämfört det med Hewitt. Ja jösses… tanken på att en svensk tidning skulle gjort samma sak är hårresande… Och så tog vi upp det här med att den saudiske kung Salman har spärrat av en offentlig strand bredvid sin semestervilla på Franska rivieran. Numera får ingen beträda stranden utom kungen och hans 1000 man stora entourage. Kungen har dessutom byggt en hiss som kan ta honom direkt från villan ner till beachen och han planerar även att bygga en träpromenad så att han kan ta sig till vattnet utan att få sand mellan tårna. Jag bara suckar. Snacka om att inte vara lika inför lagen. Kungens bygglov beviljades bara några timmar efter att ansökan lämnades in, president Holland skyndade på processen. Så alla fransmän och turister får nu vackert finna sig i att stranden är privat tills kungen behagar åka hem igen.

Nu kan ni förresten hitta alla avsnitten av Kungligt med Jenny Alexandersson i menyn här till höger!

Jag har skaffat mig många fina reseminnen tillsammans med kronprinsessan och kungaparet de här åtta, snart nio åren jag jobbat med kunglig bevakning. Men det finns enstaka dagar och timmar under de där resorna som alltid kommer att locka fram skam och obehag i mig.

Besöket i Saudiarabien 2004 är ett exempel. Det var en resa fylld av fascination, spänning, glädje – men även rädsla och förnedring. 

Jag har tidigare nämnt en del händelser som satt spår i mig. Hur jag blev utfrågad och kroppsvisiterad i tullen och hur jag tvingades säga att fotografen jag jobbade med då var min man för att över huvud taget få komma in i landet. 

Hur jag blev konstant ignorerad och tillintetgjord av de män – och en del kvinnor – jag träffade. Att inte ens kunna säga till att bredbandet inte fungerade när jag stod nere i lobbyn till hotellet, personalen stirrade på någon punkt en bit ovanför mitt huvud och vägrade svara. Att jag fick checka i ett ”kvinnligt rum” med tjocka galler över fönstren, för tänk om en man hade kunnat titta in?

Att jag inte fick gå utanför hotellets portar ensam, att jag inte på några villkor fick sitta i framsätet på bilen, att själv köra den var förenat med spöstraff. Hur jag blev dragen i håret av en äldre kvinna som tyckte att mitt huvuddok inte satt som det skulle. Känslan av att hela tiden vara observerad och dömd på förhand – just för att jag var kvinna. Hur en man som var anställd att vara kontakt mellan journalisterna, saudiska hovet och ambassaden förnedrade mig och bad mig ta av mig mina kläder. Jag minns sorgen och bestörtningen när vår chaufför berättade hur några män nyligen blivit avrättade med hängning på ett av torgen vi passerade. Att se hur de många gästarbetarna slet sig fördärvade för att bygga, serva och städa, utan att få njuta av samma trygghetssystem som resten av befolkningen. 

Jag hade friheten att lämna det landet – och enbart bära med mig de där minnena. Många får aldrig den chansen. 

Är det då rätt att vår kung reser till Riyadh för att belöna den saudiske kungen Abdullah med en hedersmedalj i scouternas namn?

Även om det handlar om scouterna och inte något statsbesök så måste kungen självklart vara medveten om vilket bekräftelse det är för den saudiske kungen och för hans land – med allt vad det landet står för – att Sveriges statschef står vid hans sida när fotografernas kameror smattrar på. När kungen representerar gör han ALLTID det som symbol för Sverige. 

Vill vi att kungen ska representera oss i ett land som förtrycker kvinnor, straffar homosexuella med döden och förbjuder tryckfrihet och kritik mot statsskicket?

Ombord på en båt någonstans på kinesiska sjön. Det var så höga vågor att fotograferna fick hålla i varandra för att inte ramla omkull när de plåtade Victoria. 

Det där med säkerhet gäller ju inte oss journalister på samma sätt. Jag har aldrig varit rädd under mina resor med Victoria, men ganska så orolig ibland. Min första resa gick till Saudiarabien och jag var helt grön i den kungliga världen (och på långresor också ska jag lägga till). 

Ambassaden här hemma rådde mig att ta med en sjal att svepa kring huvudet när jag klev ur planet. Jag blev oerhört fascinerad av alla kvinnor som bildade kö till flygplanstoaletterna före landning. De gick in som stolta vackra businesskvinnor i kostym eller glada turister. Men kom ut som svartklädda neutrum i sina heltäckande abayor. Det svarta tältet täckte dem från topp till tå. 

I tullen blev jag fråntagen mitt pass och fördes åt sidan. Jag förstod inte vad jag hade gjort för fel, men en bister militär frågade ut mig och jag sa sanningsenligt att jag var journalist och bara skulle stanna i landet en vecka. Big mistake! (Efter den resan säger jag aldrig att jag är journalist).

En annan militär med medaljer på bröstet började fråga ut mig och jag insåg att jag faktiskt skulle kunna sättas på första bästa plan hem. Att jag skulle sumpa mitt allra första kungliga resjobb. Fotograf Charles Hammarsten hade redan passerat tullen och väntade på mig på andra sidan. En ny militär började fråga ut mig och kanske tyckte han synd om mig för nu kom den viktigaste frågan – är det din man? Militären pekade på Charles. 

Ja! 

Och så enkelt var det att passera Saudiarabiens gräns. Så länge jag var gift var det ok. Att jag och Charles hade olika efternamn och att det skiljer nästan 30 år mellan oss spelade ingen roll. Jag passerad gränsen som en fejkad (och mycket lättad) ärbar kvinna. 

Foto: Alexandersson

Jag får många mail om hur det är att resa tillsammans med kronprinsessan och hurdan hon egentligen är. Det lovar jag att svara på, men först lite om de kungliga resorna. Mitt främsta bevakningsområde har ju varit Victoria och hennes uppdrag, därför är det henne som jag har rest mest tillsammans med. Jag har tappat räkningen på antal länder, men de resor jag minns bäst är nog de till Brasilien, Saudiarabien, Kina, Australien, Abu Dhabi och Indien. 

Så hur reser hon då? Första klass kanske? Nja, det är väldigt sällan faktiskt, för det mesta reser hon reguljärt och i business. Favoritplatsen är fönsterplats på främre raden. 

Victoria sitter oftast på höger sida av någon anledning. Här är vi på väg hem från Skåne. 

Det är sällan som Victoria använder något av regeringsplanen. Det gör däremot kungen och drottningen när det är statsbesök på gång. Här möts de av drottning Beatrix vid statsbesöket i Holland i våras. 

Packningen då? Kungaparet har ofta många resväskor, hattaskar och resegarderober med sig. Här lastar man ur de kungliga resväskorna i Holland. Tretton till antal om jag inte minns fel. 

Victoria reser lite lättare och packar alltid i vanliga resväskor av plast. Hon får hjälp med packningen av en kammarjungfru på Drottningholm när det behövs, men gillar att ha koll på innehållet själv. 

Foto: Alexandersson