Startsida / Inlägg

EN DRYG MÅNAD MED TRE KRONOR

av Jimmy Wixtröm


I drygt en månad har jag rest med Tre Kronor. I flyg. På tåg. I omklädningsrum och på hotellrum. Med spelare och ledare. På isen och utanför isen. Jag har fått en unik inblick i vårt folkkära Tre Kronor. Här är den tuffa resan mot en plats i VM-truppen… med mina ord.

Jag möter upp truppen i Riga den 6 april. Vid lunchen presenterar Team Manager Putte Köhler mig och berättar för grabbarna att jag ska leva med dem fram till VM. En katt bland hermelinerna. Ja ,ni kan tänka er själva, gubbarna älskar inte alltid oss i media. Andreas Jämtin bryter tystnaden som uppstår när jag pratat klart.

– Ni kan lite på honom grabbar, det är en bra kille. 

Jag får snabbt lära mig hur det fungerar i Tre Kronor. Ett A4-ark sätts upp varje kväll med morgondagens program.

-Ta en bild på den där varje kväll så ska det nog gå bra, säger Köhler och ler.

Det är viktigt med tider. Här daltas det inte med någon. Ska bussen gå 10:30 går den oftast då. En spelare fattas och bussen får vänta fem minuter.

-Kör, han får väl ta en taxi eller gå, säger Pär Mårts till busschauffören. Precis när bussen ska åka kommer spelaren joggandes ut. Såklart möts han av applåder och gliringar från de andra när han väl tagit sig in i bussen.

Stämningen är lite spänd, många är nya och det märks. De lite mer rutinerade grabbarna är avslappnade och drar upp stämningen. Det läggs Voltarenbollar (ja, delicatobollen går under det namnet i Tre Kronor)  på Dick Axelssons plats, det tejpas på rysk reklam på Martin Thörnbergs byxor, och lite annat smått och gott.

Den skojfriska stämningen lägger sig dock snabbt, det är dags för allvar. Det är snart träning.

Det är otroligt imponerande hur spelarna kan byta fokus på så kort tid. Ena stunden är det lite lekstuga, och nästa blodigt allvar med 100% fokus.

Grabbarna vinner matcherna, men efter sista matchen är det inte bara glada miner, det är nämligen dags för Pär Mårts att säga tack och hej till ett gäng spelare. Det finns nämligen nya spelare tillgängliga som blivit utslagna med sina respektive klubblag. De kallas in i det lilla tränarrummet och Mårts säger som det är. Det blir en tung resa hem för dessa grabbar.

Nya spelare står redo hemma, men det är fem dagars uppehåll mellan lägret i Lettland och det i Tyskland, varför ett gäng spelare kör på eget initiativ i ishallen i Ritorp.

Första dagen är jag mest där och stämmer av läget med de nya spelarna. Nästa dag tar jag med skridskorna, ska man vara inside Tre Kronor är det nästan ett måste att känna på hur det är där ute på isen.

Min hockeybakgrund får ingen att ramla av stolen direkt, la av som B-junior i Bofors (numera BIK Karlskoga) och har sedan dess mest lirat rinkbandy i korpserien.

Träningen drar igång. Första övningen går bra. Andra övningen är mer pass och tajming. Sätter pucken en meter bakom Jämtin två gånger i rad… Vi säger så här, han var inte skitglad.

Vi spelar lite tvåmål. De går på 50 procent, jag på 110, ändå är det inte ens nära.

Jag känner hela tiden att om de bara ville skulle de köra över mig fullständigt.

En tackling och de skulle få ringa ett väldigt kort nummer.

I omklädningsrummet efter träningen tvingas en spelare bjuda på fikabröd för att han förlorade straffturneringen dagen innan. Grabbarna sitter gärna kvar länge och pratar. Mycket snack om olika spelare och vart de ska spela nästa år, eller någon skön historia från den gångna säsongen. Efter en lång stund letar vi oss ut på parkeringen, Dick Axelsson frågar om han får skjuts till stan. När vi backar ut bilen ser vi att Niklas ”pajen” Persson stött på patrull. Han får inte in hockeyklubban i Ferrarin. Pajen har nämligen ett brinnande bilintresse och tar alla tillfällen han kan när han är hemma att ta en sväng. Dock är det svårt att få plats med både trunk och klubba i den lilla bilen. Dagen efter kom han därför i en Peugeot.

I Tyskland märker man att Mårts stomme (Pajen, Kronwall, Thörnberg, Lundqvist och Pettersson) är med. Det är ett helt annat drag. Deras avslappnade attityd smittar av sig på truppen, och det är otroligt bra harmoni för att använda ett av Tre Kronors mest använda ord.

– Det är bra harmoni nu gubbar, säger Kronwall minst tio gånger om dagen.

Just Staffan Kronwall är en riktig ledare i truppen, han och Pajen ser alltid till att allt går enligt plan. Det känns på något sätt som att det är deras humör resten av truppen följer.

När Tre Kronor åker buss sitter Kronwall, Pajen och Pettersson längst bak och styr kortspelet Bluff, som spelas så fort man inte äter, sover eller tränar.

Team Manager Putte Köhler är en annan person som satt avtryck på truppen. Putte har alltid med ett ”gubbar” i varje mening, och det är numer en standardramsa spelarna slänger ur sig i tid och otid.

”Hej hej gubbar, hej hej gubbar, hej hej hej” hör man mest hela tiden när man rör sig i omklädningsrummet.

När vi ändå är inne på glädjespridare har vi Tre Kronors mentala tränare Pär Pettersson som myser omkring i korridorerna, pratar med spelarna och sätter upp personliga mål för många av dem. Det är inte helt ovanligt att Pettersson bränner av en robotdans då och då också, det är DÅ tränaren Peter Popovic spelar luftgitarr.

Jag har ju inte hängt med så många landslag på den här nivån, men min känsla är att det här gänget har just det där som krävs för att prestera det lilla extra. Låt oss kalla det harmoni.

Tysklandsmatcherna blandar och ger: 8-0-vinst och förlust med 2-5. Underskattning är förklaringen enligt de flesta.

Men det ska ni veta. Det är enorm skillnad på vinst och förlust även om det inte gäller något. Vid vinst är det klackarna i taket och allt är underbart, vid förlust är det huvudet ner och dämpad stämning, men jag antar att det är så om man samlar 25 vinnarskallar i ett rum. Det är nog det som krävs för att få sätta på sig den blågula tröjan.

Dagarna rullar på. De är ganska mycket same same. Frukost. Ishallen, lunch, ishallen, middag, kvällsmål, sova.

Tre Kronor går obesegrade genom VM-genrepet Chech Hockey Games, men ändå är det ingen riktig glädje. Anledningen?

Alla vet att på flygplatsen kommer beskedet från Mårts:

Du är vidare…

Eller: Tack, men…

Ordspråket ”den enes bröd den andres död” har aldrig känts så nära.

Jag sitter och kollar. En efter en hämtar Mårts spelarna och pratar en stund. Jag lider med dem. De har gett allt i flera veckor utan lön och uppmärksamhet och sedan snubblar man på målsnöret.

Men jag är inte orolig, det är hårda grabbar som valt den här sporten, det har jag blivit varse om flera gånger under min tid på insidan.

Ta Andreas Jämtin som ett exempel, som spräcker hela hakan på en träning,

In i omklädningsrummet, fyra snabba stygn utan bedövning och sedan ut igen. Ingen höjer på ögonbrynen, ingen frågar om det gör ont, ingen frågar om han verkligen SKA träna sista kvarten. Det bara är så, man biter ihop och kör.

En av spelarna som precis fått veta att han måste lämna truppen står med huvudet nedsänkt och pillar på mobilen.

– Hur känns det egentligen?, frågar jag.

Just nu skulle jag bara vilja ha en krok där uppe, säger han och pekar på taket.

Man får försöka se det positiva, säger han och visar mobilen.

”SISTA MINUTEN RESOR” lyder rubriken i telefonen.

mini
  • Tjänstgörande sportredaktör: Fredrik Pettersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB