Jag fyller 30 år i augusti och det är nu dags att bekänna en sak.
När jag var barn var Djurgården laget jag avskydde mest av allt.

Jag är från Karlstad och ett av mina första idrottsminnen är när Färjestad fullständigt förnedrades med 13–0 av Djurgården hösten 1987.
Jag var sex år, satt i farsans knä på sektion H, plats 365, och grät som… ett barn.

Jens Öhling hängde fem kassar i den matchen minns jag. Jag minns egentligen inte vem som vaktade kassen i Färjestad, men har fått återberättat att det var Christer Thåg.
Tränaren Pelle Bäckman lät 19-årige Thåg stå kvar matchen ut. Han skulle väl härdas, antar jag.
Kollar man Thågs stats på eliteprospect kan man dra slutsatsen att han aldrig kom igen efter den torsken.

I alla händelser: Färjestad vann SM-guld framåt vårkanten, men Djurgården fortsatte att göra livet surt för mig och min omgivning.
Djurgården var till att börja med från stora, stygga Stockholm. Bara en sån sak.
Jag drömde – och här är jag fullständigt ärlig – mardrömmar om Håkan Södergren och Thomas Eriksson.
Djurgården vann de tre följande säsongerna SM-guld. Två av gångerna efter finalseger mot Färjestad (Peter Hasselblad tog en idiotisk utvisning ett av åren har jag för mig, men det kan jag fantiserat ihop i efterhand).
Jag kände mig maktlös.
Jag avskydde verkligen Djurgården.

Sedan växte jag upp och blev vuxen (i alla fall på pappret). Jag slutade hålla på ett specifikt lag och Djurgården slutade vara äckligt överlägsna.
Jag blev med tiden sportjournalist och lärde mig stänga av känslor.
Mitt liv kunde gå vidare.

Men i dag kan jag någonstans känna med Luleå-lägret. Eller… ”känna med” är kanske fel ord, men jag kan förstå HUR de känner sig.
Den där känslan av avsky i kombination med maktlöshet.

De har tappat 3–0 till 3–3.
De har blivit överkörda på isen.
De har, anser de själva, haft domarna emot sig.
Och de är på väg att få sin stjärna avstängd.

Nu tar Luleå till alla medel som finns. Asstränaren Thomas ”Bulan” Berglund – som under sin spelarkarriär var ett pain in the ass för motståndarna – kastar Jonas Rönnqvists disciplinmantra i Östersjön och går till motattack genom att anmäla Marcus Nilson och Jimmie Ölvestad.
Därmed bryts den heliga överenskommelsen att elitserieklubbar inte ska anmäla varandra. Ett krig är startat.
– Saker och ting har kommit i en ny dager. Går man som Järlefelt (Janne, Djurgårdens sportchef) ut och kräver flera matchers avstängning hamnar saker i och ting i ett annat läge. Då gäller inga överenskommelser, säger Bulan till min bloggkollega Abris.

Jag kan bara konstatera att nu är det äntligen slutspel på riktigt!
Det kommer att bli en minnesvärd batalj på isen i morgon, förmodligen ännu mer minnesvärd än ”The big brawl” från 2000.

Jag VET inte hur detta slutar.
Men jag TROR att Djurgården vinner.
Så var det i alla fall alltid när jag var barn.

/Emil