Puh, tung natt i natt. Jag förmodar att det är roligare att vinna SM-guld än att bevaka ett guldfirande som reporter.
Inte blev det bättre av att jag slog upp tidningen i dag och såg att redigeraren hade ändrat Prestbergs citat ”i môra” (=i morgon) till ”i Mora”. Det är såna gånger man inser att man jobbar på en Stockholmstidning…

Nåja, vi matade ut 13 jäkligt bra sidor (i alla fall här i Karlstad) och det får vi vara nöjda med.

Färjestad då? Självklart unnar jag hela laget det här, men det finns ju vissa som jag unnar mer än andra.

* Emil Kåberg – slitvargen som inte fått något gratis utan som under hela karriären fått kompensera bristande talang med en jävla vilja. Dessutom är han en jäkla härlig personlighet. Jag minns när jag träffade honom då han spelade i Bofors för typ hundra år sedan. Han hade Lucky Luke-mustasch och hade skrämt livet ur Leksands Magnus ”Sigge” Svensson med ett gäng brutala tacklingar, men visade sig utanför isen vara hur trevlig som helst. Inget har förändrats sedan dess, mer än formen på mustaschen.

* Christian Berglund – kämpen som tio år efter sin första SM-final äntligen fick vinna ett guld. Berglund bar redan som pojklagsspelare Karlskoga HC på sina axlar och såg till att laget matchade Färjestad. Sedan hamnade han i Färjestad och vann JSM-guld 1999, bland annat ihop med Jonas Frögren och Rickard Wallin. Men medan Frögga och Walle har staplat seniorgulden på rad har Berglund fått vänta på sin tur. Nu – i hans tredje SM-final – kom äntligen guldet för Berglund.

* Pelle Prestberg – den tanige, trevlige och underfundige munkfôrsingen som hittar målet i sömnen. Jag sa att Prestberg var slut när han gick till Leksand för tre säsonger sedan. Men PP fortsatte att leverera och värvades tillbaka till Färjestad. I sin 600:e match fick han göra mål och säkra SM-guldet.
– Du, jag var inte slut, va? sa Prestberg till mig i natt och skrattade.

Nu ska snart iväg och bevaka guldfirandet. Känner jag Karlstad rätt dyker det upp cirka tio tusen pers på Stora Torget vid 17-tiden.

/Emil