December är här, och om vi talar i Let’s Dance-termer är det många tränare som ”hänger löst”. Idag fick AIK:s Perra se slutet berg-och-dalbanan, och eftersom Rögle precis torskat mot Timrå lär skriverierna angående Dan Tangnes starta igen.

Men hur mycket kan en tränare egentligen göra?

En tränares främsta uppgift är att vara en enorm människokännare, en person som kan vägleda och handskas med 25 olika individer. Alla ska tacklas olika och kräver olika mycket uppmärksamhet. Om Perra och Tangnes är rätt för just sina trupper kan egentligen bara killarna i damasker svara på, och i vårt mediesamhälle kommer ingen lätta sitt hjärta.

Vi är dock medvetna om att det inte är mannen bakom taktiktavlan som petar in puckar. Spelarna, som vigt sina liv åt sporten, vet hur man gör mål och förväntas prestera utefter erbjuden lön. Visst går det inte alltid som man vill, men att tränaren möter giljotinen först känns aningen befängt.

Men även: simplast och billigast.

Och visst förstår vi alla att det ibland kan ge en viss energiinjektion då en ny tränare kommer in i omklädningsrummet, men den effekten brukar visa sig redan då man byter målvakt vid en sopmatch. Den psykologiska faktorn gör att laget samlar ihop sig för att beskydda nykomlingen. Det är ingen slump att skadedrabbade lag höjer sin prestation på kort sikt, och detsamma gäller byte av tränare. Effekten brukar dock klinga av.

Undantaget kallas Tony Zabel, men ännu är det för tidigt att egentligen dra några slutsatser. Ikväll tog Djurgården sin femte seger på sex möjliga matcher under Tonys styre, och det är ett mer än godkänt betyg. Frågan är bara om det är Zabel eller Alexander Wennberg som ska hyllas för vändningen…

Som Leif Strömberg en gång sa: en tränare ska kunna inspirera, inte motivera. Om det är motivation som saknas är det spelarna som ska packa trunken för sista gången, för då är yrket inte rätt för dem. Det kan vara värt att tänka på innan man skeppar iväg fel herre.