I sin senaste krönika skrev Johan Garpenlöv om hur svensk hockey, med Elitserien i spetsen, blir sämre. Utvecklingen har stannat av, det offensiva spelet lyser med sin frånvaro och man trampar i kvicksand.

Och visst har han en poäng. Hockeyn har inte utvecklats en hel del sedan jag började gå på matcher för tio år sedan, vilket känns förbryllande då allt runt omkring snurrat på högvarv. Man har byggt NHL-inspirerade arenor, signerat svindyra spelarkontrakt och medias roll har expanderat enormt.

Genom C More och Viasat ser vi allt från expertutlåtanden till segersånger i omklädningsrummet. Det här tror jag är en stor sticka i foten för svensk hockey. Idag serveras man en förstklassig sändning direkt från matchens hjärta, och till ett plånboksvänligt pris. Man förlorar inget på att stanna hemma från arenan – man vinner istället paussnack som är mer intressant än knatteuppvisning.

Så vad ska man då göra? TV-sändningarna kommer inte dra sig tillbaka, snarare utvecklas och bli ännu bättre. Arenahockeyn måste börja bjuda upp till kamp. De måste värna om är det som TV aldrig kan åstadkomma: den unika stämningen som bara återfinns i hallen. Offensiv, ”rolig” hockey i all ära, men det finns mer som lockar publik.

Klacksupportrarna är praktexempel på detta. De älskar klubben, men de har även en ståplatsatmosfär som genererar energiboost lika ofta som en fjortis säger ”liksom”. De går för kicken, gemenskapen och hjärtat!

Det är trots allt säten på sittsektionen som måste fyllas för att klubbarna ska gå runt. Man måste få klackstämningen att spridas till sittsektionerna. När jag var liten gick vi, en familj på fyra, till Ängelholms islada och gormade så saliven sprutade. Idag köper familjer hem matchen rakt i TV:n för 159 spänn och slipper stå i kö till både skithus och korvkiosk.