På väggen i arbetsrummet hänger åtta mycket obehagliga porträtt.
Åtta män som just nu tillhör Sveriges mest notoriska sexualbrottslingar.
Ett hundratal kvinnor, flickor och pojkar har fallit offer för dessa män.
Någon av dem skulle mycket väl kunna bli gärningsmannen bakom nästa Engla-fall.
Bilderna på min vägg är resultatet av en granskning vi gjort för att komma vidare i berättelsen som skakade Sverige våras – tioåriga Englas öde och död.

Vill du veta vilka de här männen är? Tycker du dig rentav ha rätt att känna till ifall de bor i närheten av dig?

Som vi berättade i måndags förbjuder svensk sekretesslag myndigheterna att berätta detta för dig.
Den lagen gäller inte Aftonbladet. Vi är ingen myndighet. Vi kan berätta det vi vet om dessa män.
Men svenska medier har en lång tradition av att inte berätta vem som gjort vad. Det skiljer oss från många andra länders medier. I de flesta europeiska länder och i USA har man synen att den som begår brott förverkat sin rätt till integritet och självklart gjort sig till föremål för allmänintresset.
Av svenska publicister avfärdas regelmässigt brottslingars identitet som utan allmänintresse.
I klarspråk: Ditt intresse är inte okej. Än mindre din nyfikenhet. Det är fult att vilja veta vilka de åtta sexbrottslingarna som ständigt återfaller i nya brott är. Det är fint att anonymisera och distansera.
För mig är det en svårbegriplig hållning med en klar effekt.
I Sverige råder en mycket oklar uppfattning om vad allmänintresse är.
Men något håller på att hända.
Englas mördare Anders Eklunds identitet ansågs efter ett tag vara av allmänintresse av Sveriges samtliga medier. Varför?
Jag törs påstå att orsaken var känslor. Englas och hennes mammas öde kunde varit ditt eller mitt. Sådana händelser griper tag i oss på djupet. Englas öde skakade Sverige eftersom media skrev så mycket. Det skapade ett känsloläge i offentligheten som gjorde det möjligt att publicera Anders Eklunds namn och bild. Men så sa ingen. Istället kom förnumstiga och tomma resonemang om att Anders Eklunds identitet var av allmänintresse eftersom brottet var så grovt. Problemet är ju att det finns många exempel på lika grova brott där förövaren inte publiceras. Konsekvens saknas.
Jag tror att en tydlig hållning från medier är akut viktigt. Akut för det förefaller inte som alla publicister noterat det uppenbara:
Vi har tappat monopolet på offentligheten.  Idag kan alla bli sin egen utgivare på internet. I större skala finns nya organiserade utgivare som Flashback och Pirate Bay. Inom ramen för de nätverken publiceras regelmässigt namn och bild på personer i nyheterna som medier inte väljer att publicera. Plus material som det bara är möjligt att publicera om man slipper ta ansvar. (Obduktionsbilderna på de sönderslagna barnen Max och Saga i Arboga till exempel.)
Oansvariga utgivare utmanar ansvariga utgivare. Vi som styr mediabolag drar inte längre gränsen för det offentliga rummet. Vi sätter i dag bara gränser för våra respektive medier. Det är en helt grundläggande förändring av det svenska offentliga rummet.

Av det skälet startar jag i dag en blogg. Det blir ett forum för att komma bakom kulisserna på Aftonbladet. I bloggen kommer jag att skriva varför vi publicerat som vi gjort och svara på era frågor i så stor utsträckning jag hinner.

Det är tidskrävande, jag vet, men jag har svårt att tänka mig något viktigare att lägga tid på för en ansvarig utgivare 2008.

Jag tittar på de åtta porträtten igen. Ska jag publicera dem?
Ska vi berätta hur mannen ser ut som dömts sex gånger för grova sexuella övergrepp mot barn och nu av sin kommun placerats i ett boende 200 meter från en förskola och två grundskolor?
Ett allmänintresse kan knappast definieras tydligare än så. Mannens identitet är av uppenbart allmänintresse.
Ändå har jag tills vidare beslutat att inte publicera. Jag är rädd för era reaktioner och mina egna känslor efter att läst om vad de gjort.
För de här människorna finns bara förakt och hat att hämta i offentligheten. Ett har så starkt att det mycket väl skulle kunna leda till mord på någon av dem. Eller till självmord. Om så skulle ske, har jag som fört dem ut i offentligheten i så fall ett ansvar för deras död?
Vad får vi för samhälle om medierna ägnar sig åt att sprida förakt och hat?
Det är skälet till varför jag avstår att serva allmänintresset i detta fall.
Å andra sidan:
Nu när jag vet vilka de är – vad tar jag på mig för ansvar för deras nästa brott när jag inte berättar?

Så gör jag rätt som inte publicerar dessa åtta?
Kära läsare, publicister, bloggare och andra debattörer – låt oss göra det svårt för oss och besvara följande fråga:
Om Anders Eklunds identitet var av allmänintresse – förklara varför de åtta männen på följande uppslag inte är det.