Jan Guillou använder sin söndagskolumn till att kommentera serien om sexbrottslingar. Mycket läsvärt. Mycket tänkvärt.
Han är den enda av de stora publicisterna som plockade upp handsken och fördjupade debatten om namnpublicering av sexbrottslingar.

I fredags lovade jag att i helgen läsa alla inlägg och här publicera topp fem med kommentarer.
Jag har valt ut fem som speglar den glädjande stora debatt som blev här på bloggen. Jag har redigerat lite i dem, gå in direkt på kommentarsnumret om du vill läsa inlägget i sin helhet.
Det finns fler, minst lika bra kommentarer som jag inte tagit med. Jag rekommenderar varmt läsning av kommentarerna under inlägget ”Gör jag rätt?”

Av totalt 253 inlägg så här långt fördelar sig grundfrågan om att publicera v.s inte publicera namn och bild på återfallsförbrytare i sexbrott så här:
Publicera: 197
Publicera inte: 42
Tveksamma: 14

Men okej. Topp 5:

#170 Granntanten

Nej jag tycker inte att de skall hängas ut, tyvärr så är det inte av allmänt intresse som folk vill se i många fall utan ren och skär nyfikenhet.
Var går gränsen för definitionen på en sexualbrottsling? För snart tjugo år sedan satt en utvecklingsstörd grabb i övre tonåren och blottade sig och onanerade vid ett motionsspår. Han lekte med sig själv men chockade en joggande kvinna.
Polisen kom och tog med grabben och kontaktade föräldrarna.
Kvällen efter bildades en lynchmobb som kastade sten på familjens hus och skanderade att saker om att man skulle göra av med sonen.
Familjen har flyttat men mamman går aldrig ut och grabben bor i gruppboende och får kvinnligt hormon för att inte göra om det han gjorde då. Han var aldrig en sexualdåre men kallas fortfarande det. Jag vill inte att någon skall utsättas för brottslingar men jag vill inte hänga ut någon när det ger så otäcka svallvågor.

Min kommentar: Bra beskrivning av de svallvågor jag fruktar om vi publicerar namn och bild. I internetsammanhang pratas ofta om kraften i allmänhetens kunskap. Det finns en annan, mörkare kraft i allmänheten också. Helt klart.

# 247 Richard Englund.

Läs hela hans inlägg. Han resonerar sig från en klar utgångspunkt och landar i rakt motsatt ståndpunkt.  Slutligen kommer han fram till detta:

Vi måste hjälpa åt att få stopp på sådana här brottslingar – jag köper att det blir en modern form av gamla tiders skampåle. Och i en sådan här allvarlig fråga är det helt rätt att tillgripa det vapen du/vi har i vår hand: offentliggörandet och avslöjandet. 

Fram med de i ljuset – det är vi skyldiga våra barn! Att avstå publikation vore att svika dem och kommande generationer – då kan ju sexbrottslingarna fortsätta att smyga sej på nya barn att våldta i skydd av anonymiteten. 


Min kommentar: Det är just skampåle jag vill undvika. Det blir en slags modern variant av lynchning i efterhand. Jag kan inte leva med följderna av det. Dessutom riskerar det att öka brottsligheten istället för att minska den. Det är följeffekterna av att publicera som gör att jag står kvar i beslutet att inte publicera. Trots att namn och bild i dessa fall är av uppenbart allmänintresse.

# 71 Daniel Ekberg

Jag tycker helt klart att ni ska publicera namnen. Jag tycker också att det är helt rätt av er att ställa fråga istället för att vara lösnummerkåta och smälla upp dem på en löpsedel.
Det finns viss information som man efter man fått reda på det inte kan göra mer än en sak med. Tänk dig själv om en av dessa åtta om en, två eller fler månader lockar med sig en 8 årig liten flicka eller pojke och antingen berövar denne på dess mentala framtid eller rent av livet efter ett vidrigt sexuellt övergrepp.
Tänk att detta händer och DU personligen Jan Helin har vetat om denna persons identitet. Skulle du klara av det? Skulle du fixa de samvetsfrågor som skulle dyka upp.

Min kommentar: Jag vet inte hur jag skulle reagera i en sådan situation. Men jag har försatt mig i den i och med denna serie. Det är komplicerat.
Samtidigt finns naturligtvis ingen omedelbar koppling mellan publicering av namn och bild och förhindrande av brott. Men för att klargöra allmänintresset kring dessa personera identitet så är det exakt där det ligger:
Det kan förhindra brott om kännedomen om dessa personer ökar.

#150 Eva Lena

Här i USA fungerar det kanske ok med att sätta ut pedofilers namn till allmänheten. Men där finns oxå unga 18-19 åriga killar som är dömda för ”statatory rape” där dom haft sex med en tjej under 15 år. 

En pedofil som blir ”uthängd” i Sverige kommer inte att kunna bo någonstans, inte kunna ha jobb. Jag tror det skulle bli total häxjakt på den personen.
Tänk om han har egna barn och familj, vad händer med dom? Familjen är ju oskyldig, vore det rätt att dom också får lida?
MBNC har länge haft en tv-serie där dom lurar in pedofiler genom att låtsas vara barn i ett chattrum. Då dom sen kommer till adressen där det fiktiva barnet bor, med kondomer i fickan och ibland alkohol, så står polis, reportrar och kameror där. 

Sen händer ingenting, samma person återkommer ibland i nästa program ?
Snaskigt för TV och jag undrar ibland över hur vi som tittar är programmerade?

Min kommentar: Jag tror du sätter fingret på en avgörande poäng. Vi är ett litet land. Följderna av publiceringar i ett rikstäckande media blir så mycket kraftigare i Sverige än om en nationella media i USA publicerar. Ett stort land har en utspädd offentlighet som ibland är befriande, ibland inte.

Guide: Flera kommentarer fördjupar sig i hur Megans law fungerar.
Missa inte:
#179 Anhedonie
#83 Mathias
#108 Nicklas
#189 ST
Mycket bra inlägg som fördjupar den amerikanska juridiken.
Läs det, eller gå direkt till den mycket bra länken till Amerikanska justitiedepartementet som skribenten tipsar om:

Olika skillnader mellan delstatslagarna gällande just ”Sex offender registry” i USA finns hos: http://www.nsopr.gov/… (Denna sajt kom egentligen till pga Herr Walsh precis som föräldrarna till Klaas och Megan har fått till lagändringar, fick Herr Walsh till det, 2006, att Department of Justice var tvungen att sammanställa/sponsra ett nationellt register.)

#236 Hedal

1994 faxade jag en insändare till Aftonbladet om detta. En farlig sexförbrytare var på rymmen från St Sigfrieds sjukhus, cirka 1,5 mil härifrån, och jag hade just läst om det i tidningen. Till artikeln fanns en stor bild av mannen, pixlad till oigenkännlighet. Händelsevis råkade jag strax efter få syn på en av mina döttrar genom fönstret samtalandes med en man i 40-årsåldern. Jag fortsatte iaktta dem tills de gick åt varsitt håll, men självklart infann sig tanken: Tänk om det är han! 


Jag har alltid varit arg över denna princip media har. I andra sammanhang är väl ”skyddande av brottsling” kriminellt? 
För mig handlar det inte om ytterligare straff, utan om vår rätt att skydda oss själva och våra barn.

Min kommentar: Tidningen gjorde dig orolig och hjälpte dig inte i vardagsituationen. Hm…

# 245 Sascha

Jag anser inte att det är aftonbladets uppgift att publicera bilder på dessa men förespråkar en databas som sköts av myndigheter/polis/staten där man själv ”efter att ha frågat om lov” får söka efter sexbrottslingar i sitt närområde.

Min kommentar: Jag menar också att polisen omedelbart bör upprätta ett centralt register över dessa brottslingar. Skälet är den relativt höga återfallsfrekvensen. Att det inte finns ett sådant, att myndigheterna inte har koll och att vi i arbetet med denna artikelserie var tvungna att begära en specialkörning via Brå för att få fram siffrorna var ett av de viktigare inslagen i vår granskning.
Det är en intressant idé att man mot att allmänheten mot att man ger sig till känna skulle få söka i ett register över återfallsförbrytare.