Debatt på Publicistklubben om kriminaljournalistik i går kväll.
I panelen Jan Guillou, Rolf Stengård, Dagens Eko, Ester Pollack, medieforskare, Therese Christiansson, kriminaljournalist och jag själv.
En hel del kom att kretsa kring vår serie om sexbrottslingar och det faktum att alla medier ägnar mycket utrymme åt kriminaljournalistik i dag.
Det blev en bra debatt.
Några huvudpoänger enligt mig:

• Allmänintresse är inte detsamma som allmänhetens nyfikenhet. Journalistiken hotas inte av bloggvärlden. ”Nätgamarnas” skvaller bör inte ges uppmärksamhet av media och därigenom ges en betydelse som de inte har. (Jan Guillou)

Mitt svar: Jag är enig om att allmänintresse och nyfikenhet inte är detsamma. Vad gäller bloggarna är jag inte så säker. Det är sant att den svenska oberoende bloggvärlden inte bidragit med så mycket journalistik ännu som i exempelvis USA där bloggkollektiv helt enkelt kört ifrån medier inom vissa områden. Men jag är övertygad om att kraften även i den svenska bloggvärlden utvecklar journalistiken (FRA) och på gott och ont redan flyttat gränserna för svensk offentlighet.

• Om namn och bild på sexbrottslingar ska publiceras? Var drar man gränsen? En kvällstidningsredaktör är inte särskilt väl lämpad för sådana bedömningar. Hur ser du egentligen på journalistikens roll? (Medieforskaren Ester Pollack)

Mitt svar: Att dra den gränsen gör vi redan i dag. Det är ansvarige utgivares jobb. Det är svårt, men att regelmässigt avfärda brottslingar identitet som utan allmänintresse är en genväg som inte intresserar mig.
Min syn på journalistiken är att den är en integrerad del i samhället. Ingen frilöpande hög häst. Det gör att jag ihar svårt att tro på klassiska begrepp som konsekvensneutral (publicisten ska publicera utan att bry sig om vad det får för följder). Forum som Flashback och Pirate Bay är i bokstavlig mening konsekvensneutrala. De skiter fullständigt i vad för effekter det material de gör tillgängligt har för effekter. Det är den nya tidens oansvariga utgivare som bäst lever upp till den gamla tuffa myten – publish and be damned.
Att vara en ansvarig utgivare i vår digitala tid innebär att i så stor utsträckning som möjligt förstå och ta ansvar för konsekvenserna av det man publicerar.

• PK-ordföranden Ulrika Knutsson läser med utsökt arrogans högt ur min text ”Gör jag rätt?” och tycker att jag ska byta stil om jag inte känner dåligt samvete.
Jag förstår inte riktigt varför, men det har något med filosofen Kirkegaard att göra.
(Jag tror att hon syftar på ett av Kirkegaards mer kända förhållningssätt som går ut på att meningen i hans verk måste lämnas åt läsaren. Den som har en alltför tydlig ståndpunkt har inte gått tillräckligt djupt och har därför andra intressen än sanningen, typ. Jag minns ett Kirkegaard-citat på engelseka:
”The task must be made difficult, for only the difficult inspires the noble-hearted”.)
Det är en poäng som går över min arma skalle, men jag tror att hon är rolig för publiken skrattar. Jag tror att hon menar att jag satt mig i ett moraliskt dilemma:
Om jag publicerar namn och bild på de åtta riskerar jag skuld ifall det leder till mord på av någon av dem, eller självmord.
Om jag inte publicerar riskerar jag skuld för deras nästa brott.
Det är riktigt. Det är det jag menade. Det är ur publicistens synvinkel det moraliska dilemma jag  ville diskutera. Ulrika Knutsson förefaller vara en genuint klok person. Men jag fattar inte – vad är det för roligt med det?

Rolf Stengård, redaktionschef på Dagens Eko är coolast i debatten. Lång erfarenhet, få ord och exakt.
Men han halkar en gång. Först säger han att det aldrig kan vara medias uppgift att hjälpa polisen att lösa brott. Det kan inte vara ett allmänintresse, enligt ekochefen.
När jag ber om en precisering över hur ekot i så fall resonerade när de ansåg att Anders Eklunds namn var av allmänintresse svarade Rolf Stengård så här:
Polisen jobbade just då med att utreda fler brott där Anders Eklund kunde vara gärningsman och behövde fler upplysningar. Därför uppstod ett allmänintresse.
Det är väl en ganska exakt definition över hur media kan tjäna allmänintresset genom att hjälpa polisen att få tips?
Jag vill inte raljera över en kollega i en debatt. Jag halkade säkert själv några gånger. Men det illustrerar min grundpoäng:
Allmänintresse kan betyda vad som helst som passar utgivarens argument just i stunden.

Det kändes som en bra debatt och kulturhusets café var fullspikat.
Jag tog en öl efteråt med Jan Guillou och pratade om att det återigen borde finnas utrymme för en progressiv kriminaljournalistik. En kriminaljournalistik som vill visa samband och förklara orsaker. Jag håller med. Serien om sexbrottslingar var ett första försök. Det känns som ett intressant spår i moderniseringen av kvällstidningen.

SVT:s Debatt med Janne Josefsson ringer och vill göra en grej på detta nu på torsdagkväll. Kul att fler tar upp diskussionen.