Debatt i Sveriges Radios Studio Ett om att brottsoffer och anhöriga får allt större utrymme i rapporteringen av brott. Diskuterade med medieforskaren Ester Pollack, igen. Det börjar bli något av ett mönster.
Jag tycker att hon ofta är bra, men jag tycker mig höra en väldig skepsis mot kvällstidningar mellan hennes rader hela tiden. Eller så är det mina hjärnspöken. Det kan ju inte vara skitspännande att vara akademiker inom media och bestämma sig för att den mest folkliga, kraftfulla och opinionsdrivande journalistiken är förkastlig. Nej, det måste vara mina hjärnspöken.
Hursom. Det här var mina huvudunkter:

Det är stämmer att vi ger mycket mer utrymme åt brottsoffer och anhöriga än tidigare. Det har inte minst märkts i rapporteringen av Englamordet och Arbogamorden.
Vad tycker du? Ger vi för mycket utrymme åt brottsoffer och anhöriga i Aftonbladet?
Jag tycker det är rätt. Tidigare fanns en välriktad kritik mot oss för att vi så stenhårt fokuserade på gärningsmännen och glömde brottsoffren. Deras upplevelse och berättelse om brott är minst lika viktig som gärningsmannen för att söka svar på den enda fråga som berättigar vårt stora intresse för brott:
Hur kunde det hända?

Jag tror att strömningen med att anhöriga och brottsoffer tar stor plats och till och med agerar själva (Englas mammas blogg) i rapporteringen av brott är en följd av vår nya offentlighet på nätet.
För allt fler människor blir offentligheten kring det egna vardagslivet naturligt via olika typer av bloggar och communitys. Det betyder inte att man betraktar hela sitt liv som offentligt, men det betyder att man inte ser offentligheten som skrämmande eller hotfull ens när ens liv slungas in i så extremt traumatiska omständigheter som brott. Det är inte offentligheten som är problemet.
Detta gäller naturligtvis inte alla. Men det är min bestämda uppfattning baserat på de senaste tre årens erfarenhet från Aftonbladets redaktion att det gäller allt fler.
Carina Höglund (Englas mamma) och Emma Jangestig (Max och Sagas mamma) är två mycket tydliga exempel.

I de här fallen ser man snarare en vilja att bli sedd i sin sorg. Det finns ett mått av att söka tröst och stöd i offentligheten.
Jag har inga invändningar mot det.
Tvärtom tycker jag att Emma Jangestigs text som vi publicerade i tisdags var mycket viktig. Den bidrog definitivt till min förståelse av vad hon varit igenom och där fanns ett skört, men mycket välformulerat hopp om att det kan finnas ett liv även efter att man drabbats av det mest fasansfulla. Även det fungerar som en slags tröst för alla oss som följt Arbogamorden på nära håll.
Det är i grunden en journalistik som väcker medkänsla och förståelse.
En del läsare (jag har fått sju mail) har reagerat på att vi gått för nära. De blir illa berörda och tycker att vi borde lämna Max och Sagas mamma i fred. Jag kan mycket väl förstå att man känner så inför vår närgånga rapportering. Men man måste komma ihåg att det problemet är ens eget. Den här typen av rapportering sker i nära samförstånd med de anhöriga själva. Så måste det vara.
Dessa läsares motvilja mot rapporteringen saknar enligt mig etisk grund. Det är snarare en fråga om att man inte vill bli känslomässigt berörd på det viset, i vissa fall till och med en fråga om smak.

En viktig poäng som Ester Pollack gjorde är dock effekterna av de känslor man väcker med en så närgången skildring av de anhörigas upplevelse av brott. Det är viktigt att det inte kopplas till bevisföringen i rättegångar. Ett missbruk av detta vore att driva mycket känslomässiga kampanjer för fällandet av en misstänkt med utgångspunkt i offrens känslor. I förlängningen äventyrar det rättssäkerheten. Det är ett publicistisk ansvar att undvika det.
Ett sätt är att kombinera denna rapportering med en förklarande analys av rättsprocessen. Vi försöker, men kan säkert bli bättre.
Men att hävda att offrens känslor och upplevelser helt saknar relevans  i den juridiska bedömningen av brott stämmer inte med nuvarande rättsordning. Sedan flera år anses det viktigt att offren eller anhöriga om de så vill får yttra sig i själva huvudförhandlingen i rättssalen. Carina Höglund valde till exempel att göra det genom att adressera Anders Eklund direkt i tingsrätten i ett mycket gripande tal.
En intervju med henne i radioprogrammet Medierna i somras är för övrigt den mediekritik som tagit mig hårdast på mycket länge.
Särskilt avsnittet där hon berättar hur hon försökte komma ut i offentligheten med kritik gentemot hur hon upplevt arbetet med förundersökningen. Hon upplevde så till den grad ett ointresse från journalisterna inför vad hon ville säga att hon inför rättegången fattade ett beslut om att inte prata med medier, utan istället blogga själv.
Det är den mest svidande kritik mot kriminaljournalistik jag kan minnas att jag hört.