Det var veckan då världen blev galen på grund av en kulturartikel i Aftonbladet.

Vi är och ska vara en pålitlig leverantör av hetluft. Sådan är en god kvällstidning.

Men det tappade sans och vett med påföljande diplomatisk kris mellan Sverige och Israel som blev resultatet denna gång var inte vår avsikt.

Avsikten var ställa ett antal frågor om illegal organ trafficking. Men sakfrågan var ointressant, ansåg en hetsk opinion, eftersom bevis för organstöld saknades. Det var i sig riktigt att bevis för olaglig hantering av organ saknades i artikeln.

Där fanns Levy Ishak Rosenbaums erkännande från en just nu pågående förundersökning i USA om hur han handlat illegalt med organ från Israel. Oklart ännu hur han fått tag på dem.

Där fanns skribenten Donald Boströms egna bild på en efterlyst palestinsk 19-årig pojke som skjutits ihjäl av israelisk militär för 17 år sedan och återlämnats till familjen uppskuren och ihopsydd från hakan till midjan. Hans familj anklagar israelerna för att ha stulit organ ur pojkens kropp efter att de dödat honom.

Inga av dessa i sig ostridiga faktauppgifter bevisar organstöld. Men det var, enligt mig, fog för att publicera en kulturartikel som ställer ett antal frågor.

Då brast dammluckorna.

Med spjärn i den månghundraåriga fasansfulla historien om övergrepp mot judar gick debattörer till storms mot Aftonbladet.

De förhållandevis sansade för att förklara varför dessa frågor inte får ställas.

De tokigaste brydde sig överhuvudtaget inte om frågorna utan var istället helt upptagna av att förklara att Aftonbladet är en antisemitisk tidning.

Ambassadör Elisabet Borsiin Bonnier fördömde Aftonbladets artikel å svenska statens vägnar.

Israels utrikesminister Avigdor Lieberman jämförde Carl Bildts försvar av svensk pressfrihet och yttrandefrihet med hur Sverige agerade undfallande under andra världskriget.

Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (m) skrev på fullt allvar att jag är nazist, eller i vart fall en nazistisk utgivare och att Aftonbladet under min ledning nu tjänar mörkrets krafter.

Den vulgärpropaganda dessa tre lånar sig till är djupt sorglig. Den bottnar inte i något annat än ett självgott effektsökeri som lånar kraft ur en fasansfull historia. Skamlöst.

Jag är inte nazist. Jag är inte antisemit. Jag är en ansvarig utgivare som tillåtit publicering av en kulturartikel för att den ställer ett antal relevanta frågor.

Därför, bästa gaphalsar till israelisk minister, svensk eu-parlamentariker och ambassadörer från båda länder, lugnar vi ner oss och återvänder till sakfrågan.

Vad hände i byn Imattén på Västbanken för 17 år sedan då en 19-årig pojke sköts ihjäl?

Vår reporter Oisìn Cantwell och fotograf Urban Andersson har spårat upp den palestinska mamman och brodern till den pojke vars uppskurna och ihopsydda kropp vi publicerade en bild på i måndags. 

Varför var pojken uppskuren och ihopsydd? Om det var en obduktion – varför utfördes den trots att dödsorsaken var uppenbar?

På det svarar i dag israeliska utrikesdepartementet. Vår reporter Jill Sjölund har intervjuat den israeliske ud:s talesman. 

Detta återvändande till sakfrågorna blir vår punkt i denna fråga. Denna vecka.