Skitintervju i Medierna i P1, del 3.

Reportern hävdar nu att det förekom två sakfel i artiklarna. Grunden för P1-reporterns frågor om sakfel är upploppsmakarnas egna uppgifter.

Sakfel 1: En av ungdomarna utnämner sig i artikeln till talesman för stenkastarna. Det säger han nu är fel. Det var ett skämt. Detta trots att de i förväg fått läsa sina citat. Men det visste jag inte nu under intervjun.

Istället svarar jag att det är en sällsynt dålig idé att ljuga vid intervjutillfällen för att efteråt påstå att det var ett skämt och vara upprörd över att lögnen återgivits.

Sakfel 2: I texten står att en bil brinner några timmar efter intervjun. Här trampar jag riktigt snett i intervjun. Istället för att svara ställer jag i stressen en motfråga:

Vad spelar det för roll?

Det är väl viktigt att fakta är rätt, kontrar reportern. Jo, men vad spelar det för roll, upprepar jag. Det var klantigt av mig. Fakta ska vara rätt. Punkt.

Jag har heller ingen aning om sakläget. Jag bara utgår ifrån att det är rätt eftersom inget klagomål kommit till oss. Brann bilen några timmar efter intervjun eller inte? I och för sig har inte Sveriges Radios reporter heller koll på sakläget, men det spelar  mindre roll. Frågor kan man ju som bekant ställa.

Vad jag tror att jag försökte få klarhet i med min förvirrade motfråga var varför denna faktauppgift har betydelse. Det framgick inte. Och nu fanns ingen pardon längre.

JAG MÅSTE TILL TÅGHELVETET!

Jag avslutar intervjun i kaos och ringer upp reportern efteråt i taxin på väg mot tåget. Det blir en om möjligt ännu mer förvirrad konversation. Jag undrar om vi kan göra om intervjun. Han svarar att det inte är riktigt så han jobbar. Det är mer Pravda-radio som gör om intervjuer tills de blir rätt. Poäng tagen och går till Sveriges Radio…

Cliffhanger del 4: När bilen faktiskt brann…