Expressen har i helgen ägnat 30 sidor åt att berätta att Jan Guillou var en KGB-spion. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson sparar inte på krutet och kallar avslöjandet för ”en personlig tragedi” för Jan Guillou. 

Guillou själv förefaller inte direkt slagen till marken av tragedin, men bekräftar att han hade kontakter med KGB-officeren Jevgenij Ivanovitj Gergel för 40 år sedan. Men syftet ska inte ha varit spionage. Kontakterna med KGB ska ha handlat om att försöka nästla sig in för att skriva ett avslöjande reportage om KGB i Sverige. Något sådant blev det aldrig, varför han inte nämnde kontakterna i sin självbiografi som kom ut nyligen. En bedömning en kommunikationsstrateg möjligen skulle ha synpunkter på i dag. Eller inte. Den publicitet boken fick hade garanterat kunnat se annorlunda ut om vinkeln ”Jan Guillou KGB spion” funnits i den på ett aldrig så sparsmakat utrymme. Det vet alla som någon gång letat vinklar för att skriva om nya böcker.

Mot betalning från KGB ska Guillou ha skrivit något slags politisk artikel om hur socialdemokraterna i Sverige förhöll sig till Vietnam. En text som Jan Guillou själv karaktäriserar som ”fullständigt meningslös”. Den andra uppgiften ska ha handlat om att stjäla en intern telefonkatalog på amerikanska ambassaden. En kanske inte helt meningsfull sysselsättning det heller. Men Guillou säger till Expressen att den uppgiften är ett påhitt av hans före detta vän Arne Lemberg. I övrigt resulterade Guillous kontakter med KGB mest i prat om politik.

Uppgifterna är intressanta i sig men, bortsett från att Jan Guillou karaktäriserar en egen text som meningslös, kanske inte så omstörtande som Expressen i sin fullt legitima iver att presentera ett stort avslöjande vill göra gällande. En meningslös artikel, en sannolikt icke stulen telefonkatalog och politiska diskussioner tillhör avdelningen tunna spionavslöjanden. Det är inte det stora sveket mot fosterlandet Expressen lyckats beslå Jan Guillou med. Nej, det är själva huvudpersonen som är grejen. Det är lite för många som har lite för svårt att dölja sin skadeglädje när Jan Guillou nu kan kopplas till KGB.

Jag tillhör inte dem. Min egna välvilliga uppfattning är att detta mycket väl kan vara fråga om det Guillou själv säger: ungdomligt oförstånd. En äregirig 22-åring som tycker det är coolt att komma nära KGB, som kan deras värvningsrutiner och vill göra ett scoop. Det är ingen osannolik förklaring. Det som förbryllar mest är att den vänster Jan Guillou tillhörde vid denna tid avskydde Sovjetunionen som den imperialiststat det var. Varför skulle han vilja hjälpa KGB? Mer sannolikt är att äregirigheten drev honom. Journalisthistorien är full av äregiriga 22-åringar som gjort tveksamma grejer för att få scoop. Då och då driver denna äregirighet till stordåd, som senare skulle bli fallet med Guillou. Mina skäl till denna uppfattning är två:

1. Expressens avslöjande är spännande på så sätt att Guillou bekräftar kontakt med KGB, men det är i övrigt så tunt i sakinnehållet att det knappast kan handla om vad som kan kallas en spion. Förklaringen om att detta snarare handlar om en ung reporter med glimrande ögon som får en inblick i det kalla krigets hetaste del är, mot bakgrund av vad som hittills är känt, faktiskt mer sannolikt. Naivt? Aningslöst? Utan tvekan. En iskall spion? Knappast.

2. Jag är inte opartisk. Jan Guillou är vår medarbetare och vän. Jag är partisk vad gäller alla medarbetare på Aftonbladet. Aftonbladet är inte ett lag byggt på neutralitet och känslokyla. Vi kan inte neutralt och fritt från känslor granska våra egna.

Med detta sagt kan det vara en klok uppmaning att ta del av rapporteringen om Jan Guillou som spion med den klassiska spionfrågan i bakhuvudet: I vems intresse sägs och påstås saker nu? Mitt intresse nu är att sätta saker och ting i proportion och påminna om att det definitivt finns en annan Jan Guillou än bilden av en KGB-agent som nu försöker målas upp. 

Jag har nu hunnit läsa Expressens dag två av avslöjandet. Intet nytt. Mitt förtroende för Jan Guillou som journalist och kolumnist är obrutet.