Några avslutande reflektioner efter en het vecka i debatten om Sverigedemokraterna. Diskussionen har glädjande nog handlat mer om politiken och mindre om det var rätt eller fel att publicera artikeln.

Aftonbladets publicering ritade om några viktiga gränser i kartan över det svenska politiska landskapet. Samtliga riksdagspartier har nu deklarerat att de inte tänker samarbeta med Sverigedemokraterna i den händelse de blir vågmästare. Tydligast uttyckte sig statsminister Fredrik Reinfeldt i fredags:

”Vi har sett en brutal främlingsfientlighet som Sverigedemokraterna står för. Den är nu så brutal att de har egna aktiva som lämnar partiet. Det går i realiteten inte att samarbeta med ett sådant parti.”

Reinfeldt syftade på Sverigedemokraternas ordförande i Falkenberg, Lars-Erik Persson, som efter att ha läst artikeln i Aftonbladet fått upp ögonen för partiets värderingar och beslutat sig för att hoppa av. Reinfeldt sträckte istället ut en hand till Miljöpartiet från Alliansen. De rödgröna föll väl kanske inte omedelbart i tårar av rörelse över statsministerns gest. Tvärtom faktiskt… Från det hållet enades man om att å sin sida bjuda in något av mittenpartierna, mest troligt folkpartiet, om de rödgröna skulle bli det större blocket och SD vågmästare.

Den mer djupgående betydelsen av uttalandena i veckan är dock att både Alliansen och de rödgröna är redo att bryta blockgränserna om så krävs för att inte söka röststöd hos Sverigdemokraterna. Det är en klar markering från de etablerade partierna från både vänster och höger gentemot Sverigedemokraternas värderingar. Situationen förefaller därmed långt ifrån den danska där de etablerade partierna ganska snabbt anammade Dansk Folkepartis retorik mot ”de främmande”.

Det finns de som oroar sig för att den etablerade makten så tydligt går emot Sverigedemokraterna. Det ger dem ett martyrskap som de behöver. Det argumentet börjar med förlov sagt att kännas urvattnat, även om det säkert rymmer en del sanning. Intressantare och mycket mer utmanande är den text Lena Andersson skrev i Dagens Nyheter i går.

Hon skriver om den beröringsskräck med Sverigedemokraternas tankegods som jag tycker blivit uppenbar denna vecka. Hon skriver om nödvändigheten av att ett samhälle håller diskussionen om sin egen förändring levande och vågar se att alla influenser utifrån inte per autmatik är av godo. Hon exemplifierar med önskemål om segregerad simundervisning i badhusen mellan pojkar och flickor på grund av islams uppdelning mellan könen och menar att det är en problematisk företeelse i en svensk verklighet som inte blir oproblematisk bara för att det är Sverigedemokraterna som påtalar den.

Veckan avslutades med ett glädjande besked för min personliga del. Jag behöver inte sitta i fängelse för att ha publicerat artikeln. Enligt flera bedömare har det legat i farans riktning.

Justitiekanslern har kommit fram till att publiceringen inte innebär hets mot folkgrupp. (Beslut 2009-10-23. Dnr 6460-09-31). Jag tolkar JK:s resonemang så att det är av betydelse hur vi genomfört publiceringen av artikeln. Att vi var noga med att sätta publiceringen i ett sammanhang och ange dess syfte (att klargöra Sverigedemokraternas åsikter och värderingar).

Så här skriver JK:

“Utöver meddelandets innehåll ska särskilt beaktas vem det riktar sig till, dess syfte samt i vilket sammanhang det sprids. Yttrandefriheten är i princip starkare när ett meddelande har spritts i ett grundlagsskyddat medium än annars. Och yttrandefriheten är särskilt stark när det gäller politiska yttranden och debatt i frågor av allmänt intresse.

Med dessa utgångspunkter, och med beaktande av det särskilda skydd som den anmälda skriften och hemsidan har enligt TF respektive YGL, anser jag att innehållet i artikeln inte utgör hets mot folkgrupp. Artikeln kan inte heller anses innefatta något annat tryckfrihetsbrott.