En läkare på ett barnsjukhus i Haiti sade ett av helgens mest tänkvärda citat i Dagens Nyheter i går. Han sammanfattade sin syn på medias rapportering så här: 

”Först skildrar ni döden och skräcken, sedan mirakulösa räddningar och därefter kommer turen till barnen. Men när medierna – och mediekonsumenterna – är mätta på det senaste eländet och de dramatiska bilderna har tonat bort, riktas intresset på nästa kris eller krig. Om två, tre veckor – vem kommer då att bry sig om hur det går för Haitis sjuka, skadade, handikappade och föräldralösa barn?”

Så är det. Om du tittar tillbaka på Aftonbladets rapportering ser den ut precis så. Död och skräck, därefter mirakulösa räddningar och i helgen de drabbade barnen. Däremellan en kampanj för att samlar pengar till hjälparbetet.

Det är tänkvärt att det finns en sådan dramaturgi i medier. Frågan är vad som bygger den. Det är inte så att vi sitter på redaktionsmöten och säger ”Barnen väntar vi med, nu är det räddningar som gäller.” Däremot uppenbarar sig katastrofer i just den ordningen. Först död och skräck, sedan mirakulösa räddningar som ger tröst och när kaoset sjunker undan uppenbarar sig den bottenlösa tragedin i alla barn som mist sin mamma och pappa.

Vi går nu in i en vecka där rapporteringen från Haiti kommer att minskas. Inte försvinna ännu, men minskas. Vi har Peter Kadhammar kvar i Haiti ännu ett par dagar. Men självklart kommer rapporteringen med tiden att klinga av. Men före du kritiserar medierna för att cyniskt bara vara på plats när katastrofen är ett faktum, ställ dig själv en fråga:

Hur länge vill du läsa om Haiti?

Svaret på den frågan kommer att ligga mycket nära förklaringen till varför medias rapportering kommer att klinga av. Det säger något vi inte vill veta om oss själva.

Också kritiken mot medier har en dramaturgi som är ganska lätt att förutsäga:

Först kritik för att vi alls är där, sedan kritik för att det vi publicerar är för närgånget och lämnar ut människor i djupaste nöd och sist kritik för att vi inte är där.

En del dristar sig till att påstå att våra försök att förvalta det engagemang vår rapportering väcker genom att starta kampanjer som samlar pengar till hjälporgansiationer bara är varumärkesvård. Det finns ingen gräns för en del mediekritiska människors cyniska syn på journalistik.

Men läkarens uttalande är drabbande i sin klarsyn.