Haiti är en historisk katastrof. Den värsta FN någonsin ställts inför, säger Elisabeth Byrsa talesperson för FN humanitära organisation Ocha.
Rapporterna talar nu om 200.000 döda och 3 miljoner hemlösa av en befolkning på 9 miljoner.

Det är nödvändigt att skildra och synliggöra en sådan katastrof i all sin fasa och brutalitet. Därför publicerar vi i tidningen och på sajten idag ohyggligt starka bilder från vårt team på plats och från byråer på plats. Bilder som alltför närgånget visar de döda har vi valt bort. Exakt var vi ska dra gränsen mellan vad som går att publicera och inte är mycket svårt. Det finns ungefär lika många uppfattningar om detta som det finns människor.

Skälet till att skildra katastrofen som den är och ser ut är för mig tydligt:
Det handlar om att väcka medkänsla och engagemang. De känslor som gör att du tar din telefon och SMS:ar pengar till någon av hjälporganisationerna som kämpar för att föra mänskligheten tillbaka till Haiti. För nu är Haiti omänskligt. 

Aftonbladet samarbetar med Läkare utan gränser. Oavsett om du orkar blir berörd av de fasansfulla bilderna från Haiti eller inte. Stöd dem. Du gör det här.

Jag pratade med vårt team, fotograf Urban Abdersson och reporter Staffan Lindberg, på plats i natt svensk tid.
De var naturligtvis tagna av allt de nu ser. Urban har varit i stort sett i varenda krigshärd och otaliga katastrofområden de senaste 20 åren. Han säger att han aldrig någonsin sett något liknande.
Ändå berättar båda om ett lugn och en värdighet mitt i förödelsen. De känner inte igen sig i de rapporter om rånarligor och våldsamheter som härjar gatorna som publicerades i världens onlinemedier igår.
Även om det säkert förekom och kommer att förekomma så är det inget som dominerar de raserade gatorna i Port-au-Prince.
Mot bakgrund av den desperata fattigdom och det totala kaos som nu råder är det en lika stor nyhet som rapporterna om våldsamheter.  Vilken av de berättelserna som är mest relevant kan nog ingen avgöra ännu. Som ofta i nyhetsrapporteting och som alltid i katastrofområden är det svårt att få en överblick förrän efteråt.
Jag känner en yrkesmässig stolthet över det arbete mina medarbetare gör på plats och har den allra största respekt för alla de kollegor som nu är i Haiti för att rapportera.
De utför ett svårt, farligt och viktigt arbete. Till slut kommer det att leda till att vi förstår det nu ofattbara på Haiti.