På redaktionen har vi denna vecka fört samtal om etiken kring vad vi gör och inte gör i bevakningen av prinsessan Madeleine. Att vara nyhetsledande och uppträda etiskt korrekt går inte alldeles självklart hand i hand. Därför är det viktigt att på en redaktion hålla samtalet levande och inte bli självgod. 

Det finns en självgodhet från vissa medier som stör mig i debatten om rimligheten i rapporteringen kring prinsessan Madeleine och Jonas Bergström. Om detta skriver jag i denna bloggpost.

Slentrianmässigt sägs från vissa debattörers håll att vi frossat i detaljer i den påstådda otrohetsaffären. Jag håller inte med om det. Vi har varit mycket restriktiva med detaljer kring vad som egentligen skedde mellan den norska kvinnan och Jonas Bergström. Det som tagit plats i tidningen och på sajten är beskrivningar av hur hovet reagerat och hanterat situationen och vem den norska kvinnan är.

Att vi gett det stort utrymme är ostridigt. En del läsare har reagerat på just omfattningen av rapporteringen. Mest för att man tycker det är tjatigt och att samma saker upprepas hela tiden och tar utrymme för andra nyheter. En del läsare upplever också att de många sidorna skapar en hets i nyhetsjakten och rapporteringen som man tycker är obehaglig. Få har invänt mot att vi rapporterat överhuvudtaget, även om sådana röster självklart också funnits.

Morgontidningarna, Sveriges Radio och Sveriges Television agerar en smula märkligt i detta. I kulturartiklar, soffprogram och debattprogram diskuterar man vad kvällspressen publicerat. Inte sällan med faksimiler så tydliga att man ser bilder och kan läsa uppgifter ur Aftonbladets och Expressens rapportering. Jag kan inte frigöra mig från misstanken att det handlar om vad vi i branschen kallar för att göra en BBC. Det vill säga man berättar vad andra medier berättar för att kunna berätta historien och visa bilder på norska Tora för sina läsare, tittare, lyssnare, samtidigt som man distanserar det egna varumärket från ”skvallret”. Sådana bedömningar är snarare varumärkesstrategi än publicistiska beslut grundade i etiska övervägningar.

Mönstret känns i hög utsträckning igen i samma medier kring rapporteringen av Tiger Woods kvinnoaffärer. De väntade länge och tog sedan rygg bakom andra medier för att berätta historien och gjorde det då förhållandevis utförligt.

Det är ju en tanke som riskerar att leda till storhetsvansinne att de här mediernas läsare skulle vara så intresserade av vad Aftonbladet rapporterar och inte rapporterar att det är föremål för samhällsprogram, debattprogram, kultursidor, soffor och i några fall nyhetsartiklar. Men jag försöker tills vidare hålla mig på jorden genom att tro att det inte är så. Jag tror att det istället är en uträknad metod för dessa medier att berätta om vad de vet att också deras läsare pratar om, utan att kladda ner sig. Kvällstidningarna får vara svepskälet och ta kladdet.

Jag håller helt med om att detta är en historia där de pressetiska gränserna förflyttats. Men en viktig del i detta förflyttande är dessa mediers tisslande och tasslande i soffor och på kultursidor bakom min och konkurrenten Thomas Mattssons förvisso breda ryggar.

Om utgivarna för dessa medier på riktigt var bekymrade över flyttandet av etiska gränser skulle de rimligen avstå från sådan publicitet för att markera kvällspressens övertramp och rapportera prinsessans brutna förlovning i en notis utan att ange orsaken bakom den. Typ: ”Prinsessan Madeleine bryter sin förlovning efter en tids kris i sitt förhållande.” Och så pratar vi inte mer om det, utom möjligen på publicistklubben och i någon debattartikel efter att storyn fått sitt slut. Det är en hållning som vore lättare att respektera. Men så ligger inte det pressetiska landskapet efter den förra veckan. Den riktigt etiskt känsliga detaljen som publicerats om orsaken till krisen och den därefter följande brytningen är att norskan påstått sig vara ”intim” med Jonas Bergström.

Den detaljen har, såvitt jag läst, samtliga medier som gett sig in i detta publicerat. Hur vi gjort det är en fråga om temperament och smak.