När Jonas Bergström friade till prinsessan Madeleine trolovade han sig samtidigt till en del av det svenska statsskicket. Ett prinsessgemål bör uppföra sig så att allmänheten uppfattar att det finns en överensstämmelse i de privilegier och den representation som följer av ett giftermål med en medlem av Sveriges kungafamilj.

I flera månader har ryktena surrat kring prinsessan Madeleine och fästmannen Jonas Bergströms kris i förhållandet. I går togs ännu ett steg när en norsk kvinna träde ut i offentligheten och berättade att hon haft en affär med Jonas Bergström i norska tidningen Se&Hör, trots att han var tillsammans med Madeleine.

Uppgifterna dementerades inte av hovet. Kvinnan ville inte ge mer kommentarer till Aftonbladet när vi kontaktade henne, men tog inte tillbaka något hon sagt i Se&Hör. Mot bakgrund av att prinsessan och Jonas Bergström inte uppträder offentligt tillsammans längre och de senaste veckornas lika intensiva som halvkvädna skriverier om de bådas kris bedömde jag därmed att uppgifterna har ett allmänintresse.

Det var inget självklart beslut. Å ena sidan ett teoretiskt lätt motiverat allmänintresse, å andra sidan en olust kring brytandet av två människors integritet, om än aldrig så privilegierade.

Det personfixerade statsskicket monarki har många gånger ett olyckligt förhållande till en likaledes personfixerad mediavärld. Kungligheternas roll i offentligheten är inte sällan detsamma som deras privatliv. Giftermål och barnafödande är två exempel. Det följer av ett statsskick där tronen går i arv. Så länge prinsessan Madeleine väljer att ha sin titel kvar och kronprinsessan Victoria inte har barn är Madeleine en del av den svenska monarkins succession.

Strålkastarljuset på kungligheterna kan vara obarmhärtigt starkt. Dramaturgin mellan monarkin och medierna obeveklig. En tystnad som triggar nyhetsjakten, en fasad som inte får tillåtas rämna och därmed blir legitim att granska.

I dag publicerar Aftonbladet och Expressen uppgifterna. Annan press tiger ännu. En del kommer kanske att fördöma publiceringarna. Om hovet inte förmår bryta dramaturgin skrivs det sannolikt ännu mer. Själva mängden publicitet kan till slut få en del av de ännu tysta medierna att tumma på sin etik och börja berätta. Precis som de gjorde i fallet Tiger Woods och Elin Nordengren. Så flyttas en gräns lite till. Bra eller dåligt? Ditt svar på den frågan är mycket viktigt.