Det blev en helg då engagemanget för Sakineh nådde en höjdpunkt. I fredags överlämnade vi era namnteckningar till iranska ambassaden på Lidingö. 130 151 namn! Här kan du se överlämnandet.

På lördakväll samlades engagerade för att demonstrara och tala i över 100 städer runt hela världen. Sanna Sjösvärd som gjorde reportaget från Tabris för Aftonbladet talade på Mynttorget i Stockholm, liksom jag själv och en rad andra. Här kan du se ett inslag om det.

Och nedan följer det tal jag höll på Nynttorget i lördagskväll.

Manus:

Vad kan en en tidning i lilla Sverige göra åt ett fall som Sakinehs? Det är lätt att säga ingenting. Regimen i Iran läser inte Aftonbladet i någon större utsträckning och i den mån de gör det har de inte så mycket anledning att bry sig om vad som står där.

Det är lätt att känna sig maktlös och ge upp inför den känslan. En kvinnlig bekant till mig fick mig i sommras att komma på bättre tankar än att ge upp. Vi var på en middag och hon kunde inte sluta prata om Sakinehs fall. Hon var heligt förbannad.

Hon var rasande på regimen i Iran. Vad är det för män som tar sig rätten att stena en kvinna till döds för att hon har haft en relation till en man? Vad är det för stat som tillåter detta i sitt rätssystem?

Hon var också arg på min tidning. Ni har 2,5 miljoner läsare varje dag. Varför skriver ni inte?

Vi har skrivit, försökte jag.

Då blev hon ännu argare. Nej – det har ni inte – inte tillräckligt. Inte så att det märks.

Jag insåg att hon hade rätt. Och jag insåg att i hennes engagemang fanns något som skulle kunna ge vår journalistik kraft. Vi beslöt därför att inte bara skriva om Sakinehs fruktansvärda fall. Vi ville göra vad vi kunde för att samla engagemanget.

Jag åkte hem och startade kampanjen ”Frige Sakineh!” I två veckor rapporterade vi om hennes historia.

Vår reporter Kerstin Weigl berättade stort om hennes fall. Vår medarbetare Sanna Sjösvärd, med urpsrung i Iran, reste till Tabris och fick den första intervjun med Sakinehs son som kunde ge närhet och nya detaljer till berättelsen. Den intervjun citerades av flera stora medier i världen. Så långt god journalistik. Men det var ändå inte där kraften att förändra låg.

Den kraften, kära mötesdeltagare, ligger hos människor som er som är här ikväll. På vår sajt för Sakineh rasade namnunderskrifterna och kommentarerna in. Jag har aldrig någonsin sett ett så starkt engagemang väckas så snabbt för ett enskilt fall.

Medmänniskor från hela Sveriges land hörde av sig och ville stödja kampanjen. Från norr till söder, från storstad till by. Överallt fanns människor som ville visa sitt stöd och engagerade sig.

Många sökte också kunskap om situationen i Iran för att finna svar på frågan:

Hur är detta möjligt? Hur är det möjligt att en stat 2010 ägnar sig åt barbari?

Elsie från Västervik skrev till mig och berättade:

”Jag kan inget om Islam. Men nu har jag läst på lite. Såvitt jag begriper ger inte Koranen stöd för stening. Dessutom är det nytt med stening i Iran. Stening infördes i iransk lag 1983. Kort senare togs det bort eller praktiserades inte. Och nu, helt otroligt, har det återinförts för något år sedan med den nuvarande presidenten. Det där borde ni kolla upp.”

Varken Elsie eller jag är expert på Sharialagar. Men jag vill med Elsies fina brev visa hur engagemang också föder nyfikenhet och kunskap. Jag tror det är viktigt. De mörkerkrafter i Iran som tillåter barbari som stening att smyga sin in i landets rättsskipning kanske inte bryr sig om sådana som mig eller Elsie. Men de fruktar kunskap och nyfikenhet.

De avskyr det ljus som världens engagemang för Sakineh kastar över Iran just nu. Det säger de att vi inte tysta tänker se på den obehagliga utvecklingen i Iran just nu. Att gräva ner en människa och kasta sten på henne tills hon dör är inte en stats inre angelägenhet.

Behandlingen av Sakineh kommer åt oss och berör oss – som medmänniskor. Man får inte göra så här och kalla sig människa. Den som använder religion som argument för att begå sådana brott mot mänskligheten lånar sig till ondska och mörker som måste bekämpas – oavsett vad ni sätter för namn på det.

Därför har varenda människa på jorden att göra med Sakineh. Och därför är engagemanget för Sakineh så viktigt.

Det finns en stark uppfattning internationellt att det nu är världspressens intresse som håller henne vid liv. Utan publiciteten skulle hon redan varit stenad eller hängd. Som en liten, liten del i den världspressen skulle jag då vilja tillägga en viktig omständighet:

Utan ert engagemang så kommer också världspressens intresse att slockna. Det får inte hända.

Därför var det så fantastiskt att i går kunna gå till Irans Ambassad på Lidingö i går och lämna vårt bidrag till den låga som måste brinna för Sakineh. En över en 12 kilo tung låda. I den låg 130 151 namnunderskrifter som alla ställt sig bakom vårt krav:

Frige Sakineh. Låt Sakineh Leva. 130 000 namn!

Jag vill tacka er alla. Utan er hade vår journalistik saknat kraft.

I onsdags skulle Högsta domstolen i Teheran ha prövat steningsdomen, men sköt återigen upp ärendet. Det är uppenbart att man nu diskuterar om priset är för högt. Aldrig någonsin har ett enskilt ärende lett till en så hård press på regimen i Iran. Låt oss nu hålla i det. Låt oss öka pressen på regimen i Iran så att de förstår vikten av skammen de måste bära inför världens ögon om de avrättar Sakineh.

Tack för ordet.