Det var en dag av märkliga turer i går. Jag står fast vid beslutet att det var rätt att gå ut med namn och bild på Julian Assange av de skäl jag angav i ett tidigare inlägg. Det är ett exceptionellt fall av en rad uppenbara skäl.

Men det är klart att vi har anledning att reflektera när samma åklagarmyndighet som anhöll Assange misstänkt för våldtäkt plötsligt häver anhållan, drar tillbaka misstankarna om våldtäkt utan att motivera varför.

Har det kommit fram nya uppgifter? Har chefsåklagaren Eva Finné gjort en annan bedömning av samma material än jouråklagaren?

Vi vet inte ännu. Men vad vi vet är att svenska myndigheter genom offentliggörandet av anmälan mot Assange startat en lavin genom världens och Sveriges nyhetsmedier och nätforum.

Misstankarna om ofredande kvarstår. Det är viktigt att komma ihåg. Men hade nyheten fått samma sprängkraft om uppgifterna från åklagarmyndigheten från början handlat om misstankar om ofredande och Assange inte anhållits i sin frånvaro? Mer tveksamt, tror jag.

En annan intressant fråga är om det varit möjligt att ta en annan ståndpunkt i går morse än att publicera namn och bild på Julian Assange. I teorin hade det utan tvekan varit möjligt.

Anklagelsen rör ett mycket allvarligt brott. Publicitetsskadan för den som publiceras med namn och bild jämte anklagelser om våldtäkt tillhör den värsta man kan drabbas av. Omständigheterna kring fallet var på morgonen höljt i dunkel. Artikeln i Expressen innehöll faktauppgiften att Assange var anhållen i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och ofredande av två kvinnor.

Men sakuppgifter kring misstankarna var ytterst knapphändiga. Substansen i misstankarna var omöjliga att granska utan att prata med kvinnorna eller Julian Assange själv. Det gjorde inget svenskt media före de publicerade.

Den enda tidning som hade en direktkontakt med Assange före publicering, om än via mail, var Aftonbladet. Därför kunde vi ha med uppgiften att han förnekade anklagelserna direkt vid vår första publicering. Inget media förutom Aftonbladet pratade med någon av kvinnorna. Sannolikt för att de inte fick tag på dem, möjligen för att kvinnorna inte ville prata med någon annan.

Att få deras version är naturligtvis av vikt för att kunna bedöma substansen i anklagelserna före beslut om publicering. Nu överlät samtliga medier den bedömningen till jouråklagaren. (Inklusive Aftonbladet eftersom vi pratade med kvinnan efter att vi publicerat.) Men denna bedömning som alltså samtliga medier lutade sig emot kom redan under samma dag att ändras av chefsåklagaren.

Det är inte ett jättehögt betyg åt oss som har till uppgift att kritiskt granska myndigheter, även om vi i detta fall möjligen kan säga att det var viktigare att först rapportera myndighetens åtgärder (själva anhållan) och därefter granska dem. Vill man dra det till sin spets kan man säga att om det bara handlar om rapportering av myndigheternas åtgärder så behövs ingen journalistik. Då är det enklare att de skriver sina egna pressmeddelanden. I synnerhet om det rör åtgärder av typen anhållan eftersom vem en myndighet anhåller är – och ska vara – helt offentliga uppgifter i en rättsstat.

Det är exakt här som situationen är annorlunda i Sverige än i säg Australien, där Julian Assange är född, eller i de allra flesta andra västländer. Där är nämligen frågan om namn- och bildpublicering inte en pressetisk fråga på samma sätt. Det är där självklart att media rapporterar om vem myndigheternas misstankar riktas emot. Den lite ovanliga ordningen att vi i Sverige inleder en gissningslek vem misstankarna rör genom att skriva ”artisten”, ”landslagsstjärnan” och liknande när det rör brottsmisstankar är inte helt självklart en etisk hållning i andra länder.

Den svenska pressetiken lägger ett inte helt lättbegripligt filter mellan offentliga uppgifter och publicering. Vi hävdar som bekant den inte helt spikraka hållningen att det är skillnad på allmänintresse och offentliga uppgifter. Assange är inte svensk och han kommer från ett land, och verkar i länder, där det är självklart att så grava anklagelser och allvarliga åtgärder från en myndighet leder till att personen det berör identifieras. Jag tror det är därför alla svenska medier valde att publicera namn och bild i går. Trots att det utan tvekan varit en tämligen normal svensk pressetisk hållning att avstå publicering i avvaktan på att omständigheterna kring fallet klarnade.

Vad skulle vi kallat Assange enligt normal svensk medialogik? 33-åringen? (Problem. Hans ålder är inte känd.) Mediaprofilen? (Väl magstarkt för en så mediakritisk person.) Nätprofilen? (Innovativt, men svåbegripligt). Superhackaren (Innovativt, men obegripligt.)

En annan mer lokal fråga för Aftonbladet är om det ens varit möjligt av ren självbevarelsedrift för oss att avstå namn och bild i praktiken eftersom vi har ett kontrakt med Julian Assange.

Bara under den relativt korta tid (någon timme) det tog för oss att verifiera Expressens uppgifter och få kontakt med Assange började kommentarerna mot oss att hagla i olika nätforum. Vi anklagades för att skydda Assange eftersom vi kontrakterat honom som kolumnist. För begåvningsreserven i ett antal nätforum var vi Aftonhoran,  sexister och fega kräk och det ena värre än det andra eftersom vi förteg detta. Under typ en timme… Sedan var vi i och för sig ungefär samma avskum eftersom vi nu publicerat. 

Naturligtvis spelar inte detta någon roll i en pressetisk bedömning i verkligheten. Men det kan vara nyttigt att som utgivare då och då göra klart för sig skillnaden mellan pressetik och varumärkesvård.