Människor är olika.  Vi gillar det. Vi tror att det är viktigt att vi blir många som säger det nu:

Vi gillar olika.

I dag kan ett parti som säger tvärtom komma in i riksdagen. De vädjar till din och min rädsla för det främmande. De säger att om människor bara blir likadana i Sverige igen så blir allt bra.

I verkligheten är det tvärtom. Det är samhällen som förmår att utnyttja kraften i olikheter och nya influenser som är framgångsrika. Och i verkligheten är Sverige redan långt förbi den punkt där det ens är möjligt att tänka att svenskhet betyder samma sak för alla. Din svenskhet är okej, såsom den ser ut för dig.  Det farliga är om du börjar kräva att just din svenskhet måste gälla för alla.

Sverigedemokraterna är det enda parti som helt saknar en politik för integration. Det är ingen miss. De vill bekämpa föreningen av olika delar till en större helhet, alltså integration. Sverigedemokraterna kräver istället en fullständig anpassning av alla till just deras svenskhet, alltså assimilering.

Det betyder att alla måste bli lika i Sverige för att kunna uppgå i den svenska nationen. Och hur alla är lika bestämmer Sverigedemokraterna.

Sveriges bästa enskilda framgångshistoria just nu, Zlatan Ibrahimovic, kan till exempel aldrig bli svensk, trots att han är född i Malmö. Hans ”attityd”, ”språk”och ”kroppsspråk” gör honom osvensk, enligt Sverigedemokraternas presschef Mattias Karlsson. Han kommer fram till det i ett långt resonemang om nation, med referenser till litteratur. Det är inte så att Sverigedemokraterna är ogenomtänkta. De vilar stadigt i ett tankegods som skapar kalla kårar hos alla som kan bara det minsta om Europas historia.

Det är inte bara fotbollen som skulle begravas i en kärnsvensk granskog i Sverigedemokraternas Sverige. Också ekonomin är omöjlig att få ihop.

Dels på grund av det enkla faktum att en klar majoritet av de 1,3 miljoner människor som bor i Sverige och är födda utomlands arbetar och bygger landet i dag. Men också på grund av att Sveriges arbetsföra befolkning skulle minska utan invandring. Det är ett säkert sätt att undvika tillväxt i Sveriges ekonomi. Men det är knappast någon som röstar på Sverigedemokraterna för deras komplett ansvarslösa ekonomiska politik. Det är känslor som riskerar att ta dem in i Sveriges högsta beslutande församling i dag.

Hur hamnade vi där?

En del av förklaringen till rädslan för det främmande står sannolikt att finna i 1990-talets tillkrånglade flyktingpolitik. Tiotusentals driftiga föräldrar flydde med sina barn undan krig och idioti i sina hemländer för att söka ett nytt liv. Självklart fanns också kriminella som utnyttjade dessa folkströmmar. Mot sådana finns det polismakt och lagar.

Men Sverige tvingade dessa människor till åratal av passivitet på förläggningar. De var förbjudna att jobba och skulle med utsökt svensk von oben attityd tas om hand i väntan på ett ja eller nej om de fick stanna.

I dag är alla politiska partier eniga om att det där var fel. Snabbt i arbete och snabb inlärning av svenska språket är bästa integration. Hur man åstadkommer det är en av de viktigaste politiska frågorna framöver. Men stor skada är skedd. Den misslyckade integrationspolitiken i kombination med diskriminering har skapat en konstlad syn på människor från andra länder.

Under 2000-talet har Sverigedemokraterna effektivt exploaterat detta och den rädsla inför olikheter som finns kvar. Sverigedemokraterna lägger skulden för nästan allt ont i samhället på de som är olika. Vi har en våldtäktsvåg i Sverige eftersom vi har muslimer i landet. Pensionärerna i Sverige har det dåligt eftersom invandrare kostar så mycket i bidrag.

Det är en gradvis avhumanisering av vissa grupper av människor i vårt samhälle som Sverigedemokraterna gör sig skyldiga till. De försöker göra det individuella ansvaret att inte begå brott till en etnisk skuld.

I Sverigedemokraternas reklambudskap figurerar inte människor. Det är bidragstagare i burka som springer ner en gullig äktsvensk tant med rullator. Denna avhumanisering av det olika i allmänhet och det muslimska i synnerhet är obehaglig. Från tid till annan kan avhumanisering äta sig in i samhällskroppen också utan hjälp av Sverigedemokraterna. Då blir det djupt obehagligt.

I Sverige kanske det tydligaste fallet av sådan institutionell avhumanisering på senare år är avvisningarna av apatiska barn. Bara möjligt att genomföra om du tänker att barnet inte är som dina ungar. Barnet är olikt, inte som oss. Det känner inte som mig och mina barn. Därför kan jag spänna fast ett barn av den här typen på en bår, droga det och bära det medvetslöst över ett betonggolv på en flygplats i ett trasigt land, dumpa barnet på en bänk där och åka hem. Och tänka en bidragstagare mindre.

Det är rädslan för det olika, drömmen om det lika som är det obehagliga med Sverigedemokraterna. Varför är detta så obehagligt?

Minns Prijedor, Bosnien sommaren 1992. Eller Krajina 1995. Eller minns… Vem minns det egentligen?

Trots att FN i detalj kartlagt händelserna för att visa anatomin i en mänsklig katastrof. Trots en debatt om huruvida FN:s rapport var korrekt så står den enkla slutsatsen kvar: Hur ohyggligt snabbt avgrunden kan öppnas under något som på ytan förefaller vara ett multietniskt normaltillstånd.

Men vem minns och vad har vi lärt?

Få lyfter blicken i debatten om Sverigedemokraterna. Ofta stannar diskussionen i media om medias roll. Trots att det är lätt att se hur Sverigedemokraternas populism är en del av en rörelse som idag finns i alla europeiska länder.

Tänk efter. Sverigedemokraternas invandringspolitiska program:

• Det ”totalhavererade mångkulturalistiska samhällsexperimentet”  ska avskaffas. 
• Inga folkgrupper ska tillåtas splittra en etniskt enhetlig nation. Integration som innebär att etniska grupper ger upp delar av sitt väsen och sammanblandas till en ny enhet ska bekämpas.
• Inget befrämjande av främmande kulturer.
• Inget firande av annat än de egna traditionella högtiderna.
• Ingen främmande arkitektur ska tillåtas.

Att kräva denna likformighet i den svenska nationen år 2010 är inget annat än att flirta med den dröm som fick Jugoslavien att vakna upp till en levande mardröm under 1990-talet. Hatet är inte lika kallt i Sverige. Vår historia är annorlunda. Krig kommer inte att utbryta här.

Men tro inte att den Sverigedemokratiska drömmen om en enhetlig svenskhet närs av något annat bränsle än det som öppnade avgrunden i Jugoslavien för bara 20 år sedan.

Därför har vi lånat handen från 1980-talet till vår kampanj för mångfald. Då stod det ”Rör inte min kompis” i den. Det var en uppmaning till den tysta majoriteten att ta ställning mot rasism. Vi behöver handen igen. Vi behöver ett klart budskap från den tysta majoriteten igen. För mångfalden.

Vi gillar inte främlingsfientlighet. Vi gillar olika. I dag är valet ditt. Gör inte ditt land kallare.