Aftonbladets politiska chefredaktör Helle Klein gjorde sin sista dag i slutet av förra veckan. Vi firade henne i torsdags, en kvälls om blev både varm och minnesvärd. Här nedan några tankar om Helle Klein

Helle Klein tillträdde som politisk chefredaktör 2001. Hon gjorde sin programförklaring med två ord lånade från Ebba Grön: Kärlek och Uppror.

Aftonbladets ledarsida har präglats av en stark tro på folkrörelsedemokrati. Den har haft en tydlig linje i Mellanöstern frågan, en humanistisk och med internationellt mått mätt en tämligen liberal linje i tider när den svenska liberala kammarkören sjungit den israeliska ockupationens lov på andra ledarsidor.

2003 var Helle Klein tillsammans med kulturredaktionen en stark antikrigsröst när USA invaderade Irak. Det stora var inte att Aftonbladet fick rätt i den frågan. Det stora var det tydliga ställningstagandet dag ett mot ett krig startat på en lögn.

I efterhand är alla ställningstaganden lätta eller felaktiga. I stunden kräver de mod. Helle Klein fick Svenska freds- och skiljedomsföreningen pris 200 för att ”med glöd och engagemang manat regeringen att bedriva en ansvarsfull politik om Irak”.

Opinionsjournalistiken – med Ledare, Kultur och Debatt ska enligt mig vara en kvällstidnings intellektuella motor. Helle och jag har haft en konstruktiv samsyn kring det.

I sin bok Längtan efter mening skriver Helle Klein om ett tomrum i det politiska samtalet. Om hur visioner och ideologi ersätts av ekonomiska teorier och hur det skapar en längtan efter samtal om etik och moral. Men hur det också skapar rop på starka ledare och en rädsla för det främmande.

Helle Klin skrev så 1999. Det var mycket framsynt. Det kan vi konstatera efter en valrörelse som i stora stycken liknade ett ekonomiseminarium och där rädslan för det främmande fick grepp i det tomrum som Helle Klein beskriver. Jag gissar att det var någonstans i denna längtan efter mening som Gud kom in i bilden på allvar för Helle.  

Kvällstidningen och kyrkan har stora likheter, brukar Helle säga. Det låter knasigt först, men som ofta när Helle säger något är det värt att tänka efter.

Kyrkan och kvällstidningen… Båda är tämligen utskällda institutioner. Vissa av dess belackare gillar intensivt att förklara dem passé. Med vid stora händelser – när det verkligen gäller. Då samlas folk kring korset och kvällstidningen. Vi ser det inte minst vid nationellt traumatiska händelser som Estonia eller Tsunamin. Eller lokalt vid hemska brott.

Jag önskar verkligen Helle Klein en tillvaro där hon nu får tid till denna längtan efter mening. Dock önskar jag att hon inte hittar den där meningen. I vart fall inte på länge än. Det skulle göra henne både odräglig och ointressant. Samtalet kommer att gå vidare med Helle Klein.