Aftonbladet publicerar i dag avslöjande nummer två ur Wikileaks dokumenten. I dag handlar det om hur Sverige lurades i JAS-affären med Norge. Richard Aschbergs, Mattias Carlssons och Johannes Wahlströms reportage ger en fascinerande inblick i spelet bakom kulisserna om hur det gick till när Sverige förlorade JAS-affären med Norge till USA.

Ett mycket talande citat ur rapporten från den amerikanske ambassadören till Washington:

 ”Fortsätt att delta i alla konferenser, debatter och andra publika forum om programmet som erbjuds av JSF partnerskapet, när och var det efterfrågas, så att vi inte framstår som för självsäkra. Vi måste fortsatt agera som en hedervärd och elegant konkurrent”.

Affären är redan klar. Men utåt måste det framstå som rent spel.

Debatten om Wikileaks fortsätter parallellt med avslöjandena. I morse var jag i en debatt i Sveriges Radio med socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin. Han är mycket kritisk till medias publiceringar av Wikileaksdokumenten. Han menar att Wikileaks matar media som likt hungriga fågelungar glupskt sväljer de beten som Wikileaks håller upp.

Det är en felaktig kritik. Vi har tillgång till samtliga dokument som Wikileaks kommit över som gäller Sverige. Det handlar om ett tusental. Ur detta material tar våra reportrar fram det vi anser vara av nyhetsgvärde. Jag är som ansvarig utgivare helt och ensamt ansvarig för vad Aftonbladet publicerar. I den meningen är det ingen skillnad på Wikileaks historierna mot normal journalistik. WIkileaks är i denna mening en källa. En skillnad – som förhoppningsvis kommer att bli en journalistisk trend – är att vårt källmaterial blir helt öppet och offentligt. Det möjliggör en granskning också av Aftonbladets nyhetsvärdering.

Urban Ahlin bytte efter denna argumentation fot i sändningen och blev kritisk till att Aftonbladet och Svenska Dagbladet har tillgång till samma material och kommit överens om vem som granskar vilken del av materialet. ETt hot mot den fria pressen, enligt Ahlin.

Också det en märklig invändning. Det förekommer att medier samarbetar. Det finns inget som hindrar Svenska Dagbladet, oss eller något annat media att granska våra publiceringar. Internationellt är det också exakt så här det går till när Wikileaks släpper ett material. Senast var det de fem tidningarna New York Times, Le Monde, Der Spiegel, The Guardian och El Pais som fick tillgång till samtliga dokument. De kommer då överens om vilken tidning som går ut med vad.

Det man kan säga är att Wikileaks på ett smart sätt spelar på mediernas heta vilja att vara exklusiva. Också så ärevördiga institutioner som New York Times, Le Monde och Svenska Dagbladet är kommersiella medier. Exklusivitet är viktigt för varumärket. Men jag kan inte se på vilket sätt denna önskan om exklusivitet korrumperar en fri press. Jag skulle snarare argumentera för att det är en god förutsättning för den.

Värre är den typ av kritik från politiker som nu hörs internationellt. Uppretade politiker i USA och Kanada gör på fullt allvar uttalade som handlar om att Wikileaks frontman Julian Assange bör sökas upp och avrättas för sina publiceringar. Det är en skam att folkvalda i en demokrati kan uttala sig på det viset. Uttalanden av den typen visar om något vikten av transparens och granskning.

Skillnaden mellan offentlig politisk retorik och vad som sägs i slutna samtal är fortsatt en viktig publicistisk uppgift att granska. Aftonbladet kommer med ytterligare avslöjanden de närmsta dagarna.