Att vara på plats är viktigt i all utrikesjournalistik. Just nu i Japan är det särskilt komplicerat.

Aftonbladet byter nu team i Japan. Vi värderar säkerhetssituationen timme för timme när vi kan flyga in medarbetare igen. SVT har beslutat att flyga ut sina reportrar. Expressen flög in ytterligare ett team. Olika redaktioner gör olika bedömningar i en situation där det är omöjligt att veta.

Det är ett personligt val att utsätta sig för de faror det innebär att rapportera från ett katastrofområde, inte ett uppdrag en arbetsgivare kan kräva. Icke desto mindre har jag som arbetsgivare ett ansvar för medarbetare som rapporterar från högriskområden. Det är en svår balansgång. Å ena sidan vill vi producera så bra, närvarande journalistik som möjligt. Å andra sidan måste jag sätta säkerheten för mina medarbetare i första rummet.

Varför är närvaro viktigt?

Ska vi vara ärliga är det mycket lite av unik, nyhetsbärande information som svenska journalister förmår ta fram i Japan. Det beror inte på att Sverige har dåliga journalister. Tvärtom. Men Sverige är ett litet land. Vid stora världshändelser märks det. Det är de stora internationella medierna med byråer, korrespondenter, helikoptrar, assistenter, satellitlänkar och säkerhetskonsulter som är navet i nyheterna. Inte minst blir det tydligt när logistiken blir så svår som i Japan just nu. Det är alltså inte för att inhämta nyhetsbärande fakta som närvaro är viktigt. Ändå är det viktigt att vara på plats.

Det handlar om hur vi skildrar katastrofen. Att beröra, engagera och göra begripligt är de svenska journalisternas viktigaste uppdrag på plats i Japan. Det finns många sätt att göra det på. Tittar jag över de svenska rikstidningarna i dag hittar jag några bra exempel. Axplock i det lilla från den stora japanska katastrofen:

• Torbjörn Peterssons reportage i Dagens Nyheter med en fin anekdot hur de fick hjälp med bensin. Den säger utan överord mycket om hur japanerna tar sig an katastrofen.

• Mats Larssons personliga text om att anlända till Tokyo i Expressen.

• Bo Gunnarssons initierade text i Aftonbladet om japanske kejsarens unika tv-tal.

• SvD kulturs text av författarinnan Yoko Tawada om hur hon redan som barn lärde sig lugn inför naturkatastrofer. Att bemöta kaos med lugn. Hon skriver om hur hon mailar sin far för att ta reda på om allt är okej med familjen eftersom telefonerna inte fungerar. 

”Min far svarade genast att pendeltågen skulle fungera igen imorgon och att han då skulle kunna åka till antikvariatet för att skaffa mig den där boken.”

• Aftonbladets skype-chatt med Simon och hans höggravida flickvän Yoshi direkt från Tokyo har en liknande kvalitet. Läsarnas frågor skapar närhet, Simon och Yoshis svar gör situationen konkret. Svårigheterna att förflytta sig höggravid, vattnet som ännu går att dricka, vilken mat som ännu inte är slut.

Koncentration på vardagliga saker, det mänskliga och det som kommer nära. De stora meningarna skriver sig själva. Den viktiga faktan kommer hem ändå. Den insikten leder de bästa av de skickliga journalister vars drivkraft det är att få vara på de platser på jorden där livet uppenbarar sig i sina mest extrema former.

När de lyckas gör de världen mer begriplig och visar skillnaden mellan ett engagerande reportage och ett nyhetstelegram. När de misslyckas blir det texter fulla av onödiga adjektiv istället för iakttagelser. Vi här hemma har anledning att buga och bocka för att de utsätter sig och försöker.

Så här såg det ut när Aftonbladets reporter Micke Stengård ledde en Skypechatt Live mellan Aftonbladets läsare och Simon och Yoshi i Japan.