Startsida / Inlägg

Sannfinländare, svenskheten och Åland

av Jan Helin

Befinner mig på väg mot Åland denna skärtorsdag. Jag kommer härifrån på pappas sida och arbetade under några år som chefredaktör på Ålandstidningen. Jag har därför viss inblick i det som varit den vanligaste frågan i mail från er läsare senaste dagarna:

Sannfinländarnas intåg i finländska riksdagen och vad det säger om Finland.

Åland är ett mycket intressant ställe för den som lite från sidan av vill reflektera över vad svenskhet egentligen är och varför frågan är så sårig i Finland. Ålänningar är etniskt svenska och talar inte finska. Efter första världskriget ville Åland återförenas med Sverige sedan det kommit att bli en del av det självständiga Finland 1809. Finland var dock varken självständigt eller självstyrt fram till 1917. Fram till dess var det i praktiken styrt som ett ryskt tsardöme.

1917 flyttade de ryska soldater som annekterat min farfars gård i Stentorpa, Föglö på Åland hem till Ryssland. Det hade varit en dramatisk tid. En rysk officer sköts ihjäl genom fönstret i salen på Mellangårds efter en otrohetsaffär med en annan rysk soldats kvinna. Kulan sitter ännu kvar i kakelugnen. Men i Ryssland pågick nu mer omvälvande saker än kontrollen över ett strategiskt brohuvud, men perifert örike i Finland. Soldaterna skulle hem till den ryska revolutionen.

Finland förföll i inbördeskrig, men kom efter det att på riktigt bli självständigt (fast med en extremt komplex relation till Sovjetunionen, från mitten av 1900-talet hanterad via någon typ av världsrekord i diplomati av den finske presidenten Urho Kekkonen.)

Åland såg nu sin chans. I Nationernas förbund höll den svenske statsministern Hjalmar Branting ett brandtal för att Åland skulle återförenas med Sverige. Kungen Gustav V hade mycket känslosamt meddelat de åländska bönder som rott över Ålands hav med ett upprop underskrivet av i stort sett samtliga ålänningar att Sverige självklart inte skulle svika Åland.

Så blev det inte. Saken avgjordes i Nationernas förbund 1921. Ryssland var mycket starkt emot att Åland på etniska grunder skulle få återförenas med Sverige. Det skulle starta en lavin av olika etniska krav på uppdelning i Ryssland som skulle riskera att slunga världen in i ytterligare krig. Det var ett tungt argument.

Lösningen blev en kompromiss. Åland fick fortsätta att tillhöra Finland, men blev autonomt och fick ett lagstadgat självstyre. Själva fundamentet för självstyret var ett språkskydd. Åland ska vara enspråkigt svenskt. Den som hade drivit förhandlingarna i Nationernas förbund var grundaren av Ålandstidningen och en släkting till mig vid namn Julius Sundblom.

Det åländska självstyret studeras då och då av delegationer från hela världen där etniska konflikter äger rum. Bara under mina år på Åland togs det emot delegationer från Palestina och Kashmir. Tyvärr har finländska myndigheter aldrig riktigt känt stolthet över ålandsexemplet eftersom de var emot det från början och i modern tid inte riktigt förstått storheten i hur elegant Nationernas förbund löste en etnisk minoritetsfråga med det åländska självstyret. I ganska många finska ögon har Åland bara blivit en pinsamhet. En påtvingad svenskhet med excentriska öbor på finskt territorium, därtill en demilitariserad zon där inte ens finska örlogsfartyg får angöra. (”Fredens öar.” Först stadgad i freden efter Krimkriget 1856, befäst i självstyret 1921 och bekräftad av Genèvekonventionen 1955.)

Hemkommen till Mariehamn från Paris 1921, där förhandlingarna fördes, höll Julius Sundblom ett kort, kärvt och på Åland mycket känt tal inför folksamlingen vid östra hamnen om hur han såg på självstyret. Jag återger här budskapet i sin helhet:

– Nu ska vi arbeta.

Och arbetar gör ålänningarna än i dag för att definiera sin identitet och hålla finska språket från örikets förvaltning. Frågan är ännu infekterad. På fastlandet, som de mer finlandsvänliga ålänningarna kallar Finland, är kampen för svenska språket i Finland ännu mer infekterad. Finland är i sin grundlag tvåspråkigt. Orsaken, om ni pratar med finländare som inte ens är lika stolliga som sannfinländarna, är en eftergift åt den svenska överklass som styrde Finland under de 800 år det var svenskt. Men det finns rationella skäl till Finlands tvåspråkighet också. Vi var samma land i 800 år och svenska språket är ostridigt en del i Finlands historia. Nationalsången Vårt land är skriven på svenska i nationaleposet ”Fänrik Ståls sägner” av Johan Ludvig Runeberg om vi tar det kulturella. Tittar vi på näringslivet är inget land så nära Sverige som Finland. Stora-Enso, Nordea, Fortum, Telia-Sonera är några exempel.

Motsättningen mellan det svenska och det finska i Finland är i mångt och mycket en klassfråga där det svenska är en överhet, om än i minoritet. Dock inte bara. Åland och Österbotten är exempel på svenska delar av Finland som svårligen kan påstås utgöras av överklass. Den som vill göra en studie i överklassarrogans ska istället söka sig till Stockmanns (Finlands NK) i Helsingfors och studera hur finlandssvensk tant i svindyr design med utsökt förakt lägger hela tyngden av sitt kulturella kapital i en lika exakt som avmätt avspisning av purfinsk cafeteriapersonal som har svårt med svenskan, inflyttad från de glömda delar av de tusen sjöarnas land där Sannfinländarna har sina rötter. Man måste söka sig till Storbritannien för att hitta lika stela överläppar.

Annars är finlandssvensk överklass fin på något sätt. Välformulerad på gammeldags svenskt vis, beläst, snyggt klädd och gärna lite poetiskt anemisk i sin gestalt. Det är stor skillnad mot den svenska överklassens avkommors anammande av infantilt talspråk, antiintellektualitet, vulgomode, bröstoperationer och champagne i slasken. Nåväl, det där är en annan story och nu börjar ledfyren Marhällan som markerar anlöpet till Mariehamn synas, så vi snabbar upp det här lite…

Behovet av att definiera det finska efter inbördeskrig, vinterkrig och fortsättningskrig skapar en nationalism i det finska Finland som är svår för en svensk att fullt ut förstå. Den är bultande och skör på samma gång, lite som en ung människas känsloliv. Eller en traumatiserad persons övertydliga längtan till normalitet. Finland är som nation lite både och. Ung, och av krig traumatiserad för inte så länge sedan.

Som svensk driver vi ibland med finländarnas ohejdade glädje, eller bottenlösa sorg, när Finland vinner eller förlorar mot Sverige i hockey. Få saker provocerar en finländare mer än när en svensk säger – ”ryck upp dig, det är ju bara hockey!” Det är det inte alls i Finland. Man måste till latinska länder och deras fotboll för att få en jämförelse med hur djupt hockey går i den finska folksjälen. Överhuvudtaget provocerar genomsnittsvenskens pinsamma okunnighet om Finland finländarna. Nästan inga svenskar kan namnet på den finska statsministern. Nästan alla finländare kan säga vad den svenska statsministern heter. (Den nuvarande statsministern i Finland heter Mari Kiviniemi, den kommande heter mycket sannolikt Jyrki Katainen. Ärligt – visste du?)

Men någonstans i denna väv av stolthet, krigiska hjältedåd och mindervärdeskomplex finns grogrunden för det finska Finlands såriga relation med svenskheten.

Nokia har gjort det mycket bättre. Nokia är det finska Finland. Nokia är finsk modernitet, självförtroende och global framgång oberoende av svenskheten. Nokia gör att unga finländare  på goda grunder prioriterar att lära sig engelska, spanska och franska framför den tidigare obligatoriska och därmed förhatliga svenskan. Min gode vän Timo (inte sannfinländaren…) uttrycker det så här:

– Jag är född med ett minoritetsspråk, varför ska jag lägga tid på att lära mig ett till?

Nokia har ändrat mycket. Men inte allt. Och det är i resten som Sannfinländarna hittar vinden. I det Finland som varken kan svenska eller fick följa med på Nokiatåget.

Partiet har i veckan av oss och andra medier jämförts med Sverigedemokraterna och likheterna är uppenbara. Men skillnaderna i hur det etablerade Finland kommer att hantera dem är kanske mer intressant. Där etablissemanget i Sverige mycket tydligt tar avstånd och försöker frysa ut Sverigedemokraterna kommer det finska etablissemanget att agera tvärtom.

Samförstånd är den enda klara ledstjärnan i det politiska Finland. Där vi i Sverige försöker hitta ideologiska skillnader i olika procentsatser i skatter och socialförsäkringssystem för att förstå skillnaden mellan höger och vänster har yttre omständigheter tvingat finländsk politik till att vara pragmatisk. Båda synsätt har sina fördelar och nackdelar.

Men Sannfinländarna kommer inte att frysas ut. De kommer sannolikt att ingå i Finlands regering och etablerade partier kommer snarare att försöka krama ihjäl dem. I flera svenska kommentarer har man förfasat sig över hur både center och socialdemokrater i Finland nu blixtsnabbt anammat Sannfinländarnas populistiska och främlingsfientliga retorik.

Det kanske stämmer, jag har inte följt debatten så nära. Men varken populism eller främlingsfientlighet är nya fenomen i finsk politik. Sannfinländarna kommer inte heller ur nazism och skinnskallemiljöer som Sverigedemokraterna. De är sprungna ur Landsbygdspartiet, ett nationalistiskt, populistiskt parti med rötter i 1960-talet. Man kan säga att Sannfinländarna lagt till invandrarfientlighet till Landsbygdspartiets program. Men i Finland finns inte så mycket invandring att vara fientlig emot. Att försöka förklara Finlands problem med att det finns muslimer i Finland bär tydliga spår av oavsiktlig komik. Den rädslans retorik i Finland är bara ett lån från övriga Europa där populistiska, främlingsfientliga strömmar nu är representerat i varje parlament.

Det är den öppna antisvenskheten som är det nya i Finland efter Sannfinländarnas valframgång, om ni frågar mig.

Men det gör ni kanske inte… och nu ropar de i högtalarna att ”vi anländer Mariehamn om cirka 10 minuter, avstigning sker på fartygets högra sida”. Det utropet är ett barndomsminne för mig. De har sagt samma sak sedan 1970-talet och båtarna ser i allt väsentligt likadana ut. Varken tiden eller sannfinländare rår på Viking Line.

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB