Pressetisk debatt har utbrutit i veckan med anledning av Expressen, Ola Lindholm och kokainet. Min syn:

Expressen gjorde en vårdslös förstapublicering. Därför har vi nu något så ovanligt som en debatt som yttrandefriheten hade levt bättre utan. Jag ska återkomma till den poängen. Men låt mig först reda ut varför Expressens första publicering var vårdslös.

Ola Lindholm publicerades direkt efter att han lämnat urinprov med namn och bild som misstänkt för narkotikabrott. Det var i sig ett korrekt påstående, om än tendentiöst utgjort på förstasidan. Det är alltid korrekta påståenden som är pressetiskt problematiska. Påståenden som kan bevisas felaktiga är i etiskt perspektiv ointressanta.

Så vad var det etiska problemet? Två stycken:

1. Expressen kunde vid första publiceringen inte prestera några som helst faktauppgifter till stöd för polisens misstankar.  Bara att ett urinprov ägt rum.
2. Påståendet om narkotikabrott är direkt förödande för en person som i offentligheten söker förtroende hos barn.

Expressen lägger hela sin tyngd i en liten teknikalitet där polisen formellt måste delge en misstanke för att få utföra det integritetskränkande urinprovet. Det är ungefär som om de skulle sätta rubriken ”Misstänkt för rattfylla” för att någon stoppas för kontroll. Skillnaden är att vid alkoholkontroll syns snabbanalysen direkt via blåsprov. Vid narkotikakontroll finns i sak bara polisens observation av ett beteende.

I detta läge väger utan tvekan Ola Lindholms intresse av skydd för sin integritet tyngre än allmänintresset. Därför bör Expressen kritiseras för första publiceringen.

Ola Lindholm går samma dag som Expressens publicering ut med ett pressmeddelande som svar på uppgifterna. Han målar nu in sig i ett hörn när han meddelar att han är helt säker på att urinprovet kommer att visa att han inte haft kokain i kroppen. Det ska visa sig fel. När provsvaret kommer visar det positivt. Ola Lindholm har spår av nedbrutet kokain i kroppen. Ola Lindholm lägger ut ett långt blogginlägg där han ger sin version av hela historien. Han fortsätter att dementera i sten att han tagit kokain. Proverna måste vara förväxlade, eller så har han fått i sig drogen omedvetet på något sätt.

Nu utbryter något som blivit mycket typiskt i svensk mediedebatt. En slags recension av hur Ola Lindholm ”hanterar media”. Debatten liknar en slags gameshow där de inblandade är mindre intresserade av sakfrågan, mer intresserad av hur media och den för tillfället jagade uppträder. Alla är rörande ense om att Ola Lindholms mediehantering är usel.

En del menar att Expressens publicering nu är mindre usel eftersom det visat sig att Ola Lindholm faktiskt hade spår av kokain i kroppen. Viggo Cavling, chefredaktör och ansvarig utgivare av branstidningen Resumé, är en av dem. Han utropar kollegialt att hans tidigare kritik av Expressens nu visat sig felaktig. ”Mattsson hade rätt. Jag hade fel” skriver Cavling.

Det är inte pressetik. Det är opportunism, därtill illa tänkt. En publicering måste självklart bedömas utifrån tidpunkten då den görs. Annars skulle vi ha en pressetik som sa att det är okej att chansa lite om det visar sig att senare uppgifter stödjer det publicerade.

Även Expressens chefredaktör Thomas Mattsson tycks inne på detta då han pratar om att han inte vill kommentera ”en pågående publicering”. Några sådana finns inte. Pågående storys finns förvisso, men varje publicering i en sådan är en enskildhet som måste hålla pressetiskt vid tidpunkten för publiceringen. En felaktig publicering kan inte rättfärdigas i efterhand.

I sak förändras allmänintresset drastiskt när det nu föreligger tung tekniskt bevisning för att Ola Lindholm haft kokain i kroppen. Skälen är uppenbara:

• Ola Lindholm är en stark förebild för barn. Han är chefredaktör för den utmärkta tidningen Kamratposten och programledare i en rad uppskattade tv-produktioner för barn.

• Kokain är djupt omoraliskt. Inte för att drogen är farligare än andra droger för brukaren. Men för att tillverkningen och handeln runt kokain tillhör den mest förnedrande, ovärdiga och dödsbringande verksamheterna på jorden. (Jag rekommenderar varmt Magnus Lintons glimrande reportage Cocaína som kom ut förra året. Det är en text som lyckas vara både underhållande, bildande och spännande i ett tämligen uttjatat ämne.)

Diskussionen tilltar nu i styrka. Expressen får kritik för ”hetsjakt” mot Ola Lindholm. Det är en felaktig kritik. Det är pressetiken Expressen försummat, inte yrkesetiken. Enligt de uppgifter Ola Lindholm själv offentliggjort om Expressens ”jakt” på honom handlar det om ett helt korrekt och rimligt nyhetsarbete från Expressens reportrars sida. Något etiskt problem med att skriva några mail, skicka ett antal sms, ringa och söka upp Ola Lindholm för en kommentar kan jag inte se.

Att Expressen nu orätt kritiseras för att ha ”jagat” Ola Lindholm visar hur lätt det är att pressetik blir yrkesetik. En pressetiskt felaktig publicering leder till en yrkesetisk debatt. Eftersom Expressen klivit i klaveret med den första publiceringen bullrar det nu om varje steg de tar. Det är ett ödesmättat buller.

Just nu förbereds en förändring i svensk lagstiftning som riskerar att inskränka yttrandefriheten. Så argumenterar naturligtvis inte justitierådet Göran Lambertz som i egenskap av Justitiekansler initierade lagförslaget. I hans perspektiv handlar det istället om att stärka skyddet för privatlivets helgd. Så här formulerar han sig:

”Den som utan att det är försvarligt grovt kränker någons privatliv skall utge skadestånd för kränkningen”.

Någon däremot? Nä. Men när kränker du någons privatliv, och är det i så fall försvarligt? Är Ola Lindholms privatliv oförsvarligt kränkt? Eller är han utsatt för en rimlig granskning mot bakgrund av hans starka ställning som förebild för barn?

Efter att den tekniska bevisningen förelåg hävdar jag att det handlar om det senare. En rimlig granskning. Men Expressens klantiga förstapublicering drar igång en debatt som avsiktligt blandar yrkesetik och pressetik och rusar rakt i famnen på de som vill stärka privatlivets helgd på bekostnad av yttrandefriheten.

Denna rörelse är mycket stark i flera europeiska länder just nu. Bara denna vår i Storbritannien har flera tidningar blivit belagda med så kalla ”gag-orders” eller ”super-injunctions” av domstolar efter att ett antal högprofilerade politiker och kändisar begärt att deras förehavanden med prostituerade och andra sexaffärer ska förbjudas att publiceras med hänvisning till skydd av privatlivet. Stödet finns i Europakonventionens artikel 8 och lyder:

”Envar har rätt till respekt för sitt privat- och famileliv, sitt hem och sin korrespondens.”

Det fall alla, inklusive Lambertz, tittar på är när prinsessan Caroline av Monaco fick en tysk tidning fälld i europadomstolen för att ha tagit helt harmlösa bilder av henne på allmän plats. Bilden visar en snygg prinsessa på en häst. Men det var inte själva bilden som var Carolines problem. Det förefaller i huvudsak ha varit fotografens uppträdande som gjorde henne förbannad. Därför gick hon efter den tyska tidningen och vann med artikel 8 som stöd. Domen kan ses som ett monument över hur lätt det är att blanda ihop pressetik och yrkesetik. Och i förlängningen dess allvarliga konsekvenser när lagen skärps kring privatlivets helgd så att det riskerar att gå ut över yttrandefriheten.

Därför är Expressens felaktiga förstapublicering och den efterföljande debatten så allvarlig. Pressetiken är avsedd som ett skydd för yttrandefriheten från klåfingriga lagstiftare. Det är ett skydd som aldrig kan bli starkare än vad vi publicister gör det till.

Det borde debatteras på en bättre nivå än skräckblandad förtjusning över Ola Lindholms ”mediehantering”.

Vad avser den delen finns det bara en allvarlig aspekt. Tillåt mig vad gäller den att bli personlig. Ola Lindholm är en förebild för mina barn. Han är för dem ansvarig utgivare av en angelägen tidning som de läser och de gillar hans program.

Nu frågar de om Ola knarkat. Svaret jag kan ge är en krånglig variant av ”Jag vet inte”. Att ge sig på en variant av ”Det spelar väl ingen roll” känns inte aktuellt. Det spelar roll om den som aktivt söker förtroende hos barn bryter mot lagen med världens mest omoraliska drog. Föräldrar vill skona sina barn från droger. Ibland blir vi säkert överbeskyddande, men det hjälper inte när förebilder trivialiserar kokain.

Barn kan i sin naturliga brist på livserfarenhet vara otäckt dömande och rättrådigheten hos en människa som inte levt så länge, eller mycket, kan vara påfrestande hjärtlös. Och visst, också moralpaniken i kvällstidningsgenren kan vara påfrestande. Men i efterspelet av Lindholmaffären tror jag inte en eventuell karaktärsbrist som gjort att han möjligen testat knark är det värsta.

Om det skulle visa sig att han ljuger när han ska förklara sig så är det faktiskt svårare att fördra med. Därvidlag är jag helt enig med DN:s kulturchef Björn Wiman som förra helgen kommenterade denna kärna i historien med en utsökt tabloid moralkaka i Dagens Nyheter:

”Man ljuger inte för barn. Så enkelt är det.”

Hemma försöker vi nu att varken tro det ena eller det andra i denna fråga ännu så länge. Det är ganska svårt. I synnerhet som vi hoppas på att det osannolika denna gång ska vara sant.