Aftonbladet avslöjade att Håkan Juholt tog ut dubbel ersättning för sin bostad i Stockholm av riksdagen.

Han flyttade in med sin sambo 2007 och lät riksdagen stå för hela hyran. Både sin egen och sambons del i den gemensamma hyran ansåg Håkan Juholt att skattebetalarna skulle står för via bidrag.

Eller så ansåg han inte att det var rätt och rimligt. Han tänkte inte på det helt enkelt. Han tyckte möjligen inte att det var så viktigt hur tidigare en riksdagsledamot och nu partiordförande för Socialdemokraterna handskas med bidrag. En tredje förklaring skulle kunna vara att han helt enkelt är oförmögen till noggrannhet i denna fråga.

Där ligger alltså saken. Och drevet kunde starta på en högoktanig mix av bostadsbidrag och högavlönad socialdemokrat.

Redan i den första artikeln i Aftonbladet säger kanslichefen Sven-Eric Söder att reglerna är oklara för vad som gäller kring dessa bostadsbidrag för riksdagsledamöterna. En viktig detalj som mediekritiker helt ska bortse ifrån senare.

Hela storyn i sammanfattning ser ut så här:

Aftonbladet har avslöjat en felaktighet. Håkan Juholt själv tycker att han gjort fel. Och betalar tillbaka 160 000 kronor. Reglerna är oklara. Drev utbryter. Dramat i media når sin peripeti i fredags när Håkan Juholt efter ett långt möte med verkställande utskottet på en presskonferens meddelar att han stannar kvar. Vid presskonferensen håller han hedersamt fast vid linjen han hållit från början:

”Detta är mitt eget fel”.

Nu startar det traditionella ”skyll-på-media” drevet som numer är lika obligatoriskt som själva nyhetsdrevet. (Fyndigt sammanfattat i förväg av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson redan i veckan i detta blogginlägg.) Kritikerna tar nu spjärn i att eftersom det inte finns några regler om riksdagsledamöters bidrag så kan ju inget ha hänt. Det är en besynnerlig plattform att stå på för mediekritik; lägg av att granska politikerna på det här sättet – det finns ju inga regler…

Medierna i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet är bara otäcka blodhundar som är ute efter att förstöra en människas liv i akt och mening att begå bland det värsta av brott: att sälja tidningar.

Att avslöjandet visat på både en omoral, alternativt slarvighet, hos Håkan Juholt och ett komplett virrvarr i regelverket kring hur riskdagsmän tillåts använda allmänna medel går dessa kritiker helt förbi.

Medias granskning är nu istället ”full av lögner” och jag borde nu som ansvarig avgå, alternativ avlivas på något plågsamt sätt, beroende på om vi läser öppna eller anonyma forum.

Lögnerna förefaller bestå av två saker, enligt kritikerna.

1. Medierna påstod att det fanns regler, trots att det inte fanns några.

2. Medierna har blivit brickor i ett maktspel. Särskilt när de försöker påvisa att Håkan Juholt fått varningar han inte brytt sig om.

 Invändning ett faller platt i sak eftersom Aftonbladet redan i den första artikeln skrivit att reglerna är oklara. Det medges att det förvirras lite av att det i en annan artikel konstateras att bidraget är ”ett klart regelbrott”. Den meningen i sig är inte så konstig eftersom Håkan Juholt själv som svar på Aftonbladets uppgifter säger att han ”begått ett solklart regelbrott”.

Faktum är att regelverket är oklart. En allvarlig brist i sig som blir uppenbar av Aftonbladets avslöjande. Oklarheten i reglerna är också orsaken till att inget åtal väcks. En omständighet som till exempel Lena Mellin påpekat i Aftonbladet mycket tidigt i affären.

Kritikerna påstår att mediedrevet i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet skulle haft en slags önskan, eller agenda, att fälla Juholt. Det är en illa genomtänkt analys. Lena Mellin har med kraften av 20 års erfarenhet av politisk journalistik hela veckan skrivit att det är osannolikt att Juholt skulle avgå på grund av detta.

Detta går självklart mediekritikerna spårlöst förbi. De borrar fast sig i tesen att eftersom det inte finns några regler fanns alltså inget avslöjande att göra. Allt var ett klavertramp från Aftonbladets sida och därefter resten av de svenska riksmedierna. Ofta tror jag att journalisters jargong förväxlas med en agenda. Ett exempel på ett försök att hitta en agenda i en jargong är ett inslag i Medierna i P1 om Juholtaffären. Det är sant att de bästa nyhetsjournalisterna ofta önskar att nyheter händer, snarare än inte händer. Det kan skapa en upphetsad stämning och jargong i skarpa nyhetslägen. Det kan tyckas osmakligt, men skadeverkningarna av det är knappast av den omfattning som ibland påstås. Makthavare avgår inte  på grund av journalisters jargong.

I detta första kritikspår kommer också en invändning mot att Aftonbladet och andra medier använt ordet fusk i rubriker. Hur kan någon fuska om det inte finns några regler?

Frågan är rimlig. Och säkert hittar man i ett sådant drev vi denna vecka sett en och annan rubrik som är väl hårt dragen. Ord är viktiga och fusk är inte samma sak som slarv. Men den som läst det publicerade denna vecka och inte bara hänger på slentrianmässig mediekritik håller nog med om att det inte varit helt självklart hur Juholts uttagande av dubbelt bostadsbidrag ska rubriceras.

Har han fuskat eller slarvat inom ett oklart regelverk för att tillskansa sig ett för stort bidrag?

Den diskussionen lär fortsätta. Men klart är att han till och med själv anser att han gjort fel och betalat tillbaka. En intressant parallell är nya centerledaren Annie Lööf. Hennes bostadssituation ändrades på ett mycket snarlikt sätt jämfört med Håkan Juholt.

Hennes reaktion var inte att plocka ut dubbel ersättning när sambon flyttade in och de därmed hade en situation där hyran skulle delas på två. Istället hörde hon själv av sig till riksdagens kansli, beskrev det uppkomna läget och enades om att hon skulle ta ut hälften av bidraget.

Det är att vara noga med allmänna medel och bringa klarhet för sin egen del om reglerna är oklara. Ett beteende som många socialdemokrater säkert önskat att partiordföranden funnit självklart i rollen som bidragstagare.

För er som orkar. Låt oss ta den andra punkten. Den som handlar om att Juholt blivit varnad för situationen kring sitt bostadsbidrag.

Aftonbladet publicerar uppgifter från två anonyma källor som säger att Håkan Juholt blev informerad redan 2009. Detta dementeras av Juholt själv. Det finns en svaghet med anonyma källor, tveklöst är det så. Men det gör inte uppgiften värdelös kring en central fråga i denna affär:

Vad visste Håkan Juholt och när?

Vad avser uppgiften om 2009 står nu en anonym källa mot en öppen dementi. Det gör uppgiften svag. Mönstret stärks dock ett par dagar senare då en öppen källa berättar samma sak. Juholts egna assistent Cervin uppger nu att han så sent som i augusti i år upplyst Juholt om att hans bostadsersättning riskerar att inte vara ok. Juholt bryr sig inte om denna varning utan går in med en ny, identisk ansökan om full täckning för sitt och sambons boende i Stockholm.

Detta försöker kritikerna nu i svepande ordalag beskriva som att Aftonbladet blir ”en bricka i ett maktspel”. Nu tar jag mig för pannan. Finns det ingen gräns för hur förblindad man kan blir av journalistförakt?

Menas verkligen att media bör avstå från att skildra maktspel eftersom vi kan få information från källor som har en avsikt? Hur naiv får mediekritik bli?

De publicistiska avvägningarna i sådana här situationer är grannlaga för att inte springa någons ärenden. Men alla som ger information till media har en avsikt. Det kan du utgå ifrån. Frågan är alltid om det är sann och relevant information. Uppgifter kring i vilken utsträckning Juholt varit informerad om tveksamheterna kring bostadsbidraget är självklart relevant information.

Den plågsamt valhänta krishanteringen av Juholts team denna vecka är en egen historia. Liksom det tidigare vinglandet i viktiga politiska frågor som jag menar har gett drevet en särskild hetta den här gången. Libyenfrågan, skuggbudgeten, frågan om tillfälliga medborgarskap är politiska frågor där Håkan Juholt agerat med samma skriande brist på noggrannhet som i frågan om hans egna bostadsersättning.

Håkan Juholts uppenbara förmåga till retorik verkar inte sällan förekomma hans tankeförmåga.

En sak hedrar Juholt i relation till mediekritiken. Han har aldrig skyllt ifrån sig. Han tycker själv att han tänkt och gjort fel när han agerat så att staten ska betala hela hans sambos hyra. Det är en god första insikt.

”Det är lika konstruktivt för en politiker att klaga på medierna som för en sjöman att klaga på havet”, skrev Katrine Kielos träffande på Aftonbladets ledarsida i går.

Det må låta förmätet, men mediekritiken låter nu i stora stycken som landkrabbors klapprande om stormen.

Det är i för stor utsträckning en slentrianmässig och trött kritik. Men visst, i vissa delar ett relevant påpekande av saker och detaljer som kunde gjorts bättre. Kritikerna har här skäl att lyssna till sig själva – blås inte upp dessa detaljer bortom rimliga proportioner.

Inget har fått mig att ändra uppfattningen att Anette Holmqvist gjort årets avslöjande och att det fortfarande är en god ordning att publicera, be damned och därefter debattera.