Det är åter drama runt Håkan Juholt. Det är åter diskussion mitt i skarpt nyhetsläge om det är media som skapar detta drama. Jag var så sent som ikväll i diskussion med Göran Greider i Sveriges Radios Studio Ett om ”mediedrevet” mot Juholt. Kritiken om ett omotiverat mediedrev mot Håkan Juholt är varken ny eller riktig.

En partiledare ska kunna driva en linje. Det partiledaren säger ska vara vad hon eller han menar. Det är inte så enkelt som det låter och alla kan misslyckas med ett uttalande någon gång. Men Håkan Juholt framstår som grundläggande oförmögen till detta. Han säger en sak. Och säger kort senare att han egentligen menade något annat. Gång på gång.

Inbjudan till pensionsuppgörelsen i installationstalet. Libyenkrisen. Dubbla ersättningar för boendet.  Morgan Johansson och provmedborgarskap. A-kassan i skuggbudgeten. Försvarsuppgörelsen och Sverigedemokraterna.

Det är exakt sådant som media ska granska. Att politiker faktiskt menar vad de säger. Dessa granskningar av Juholt beskrivs nu som ”ett orimligt drev”.

Men det kan inte vara ett rimligt publicistiskt alternativ att sluta granska Juholts göranden och låtanden.

Frågan VU måste ställa sig detta dygn: är det ett realistiskt alternativ att tro att Juholts vinglande upphör?

Är det i ett rent medmänskligt perspektiv möjligt att svara ja på den frågan?