SÖNDAG 19 februari 2012

Välkommen till min nya söndagsspalt! Här kommenterar jag nyheterna i veckan och ger dig en liten inblick i Aftonbladet bakom rubrikerna.

Störst rubriker denna vecka var utan tvekan Whitney Houstons död. En amerikansk tragedi av en typ som verkar upprepa sig i varje generation. Marilyn Monroe, Elvis Presley, Michael Jackson. Gåtan är densamma:

Hur kan det vara så långt mellan framgång och lycka?

Är det därför vi blir så gripna av Whitney Houstons död? Eller är det för våra gemensamma minnen av hur hennes fantastiska röst var med oss i en tid då kärleken doftade äppelschampo? Och hur hennes röst var med oss igen när samma kärlek gick sönder?

En del av er läsare reagerar på att vi visar bilder från hennes sista timmar. Att vi frossar i hennes elände när man ser hur hon tagit med sig en clubsandwich in i badrummet där hon dog. Hur hennes kläder ligger utströdda i ett opersonligt hotellrum. Men jag tror att vi har ett behov av att få veta exakt, i detaljer som i sig inte är otäcka, men kommer nära och berör.

Samma människor som förfasar sig över sådan journalistik kan oreflekterat i nästa andetag berätta extremt nära detaljer om någon historisk persons död. Tid har förflutit, det berör inte längre. Det är kanske så enkelt att en del av oss har behov av att bli engagerade i nuet, andra har behov av att hålla det på distans.

Whitney Houston förmådde med sin röst bryta igenom det mesta, till och med konstlade, fluffiga 80-talsproduktioner. Jag minns att jag hade en rysk bil då. Hur jag skjutsade en tjej jag ville imponera på. Jag minns hur hon vred upp radion. En bräcklig, ensam röst:

”If I should stay, I would only be in your way…”

Och trots att låten är söndespelad och gjorts parodier på kan jag fortfarande inte värja mig när samma röst exploderar i det där tonartsbytet…