SÖNDAG 11 mars 2012.

Veckans största rubriker rör utan tvekan regeringen. Men på helt olika sätt. Att vi granskar försvarsminister Sten Tolgfors i vapenaffären tycker rimligen ingen är konstigt.

Men ärligt nu, vilken story är det ni pratat om över kaffet i veckan?

Den viktiga och komplicerade historien om Sveriges avtal med diktaturen Saudiarabien? Eller har möjligen hunnit med några ord om att Filippa och Fredrik Reinfeldt separerat också?

Jag ska inte pressa er på ett svar. Jag har en annan poäng. Den syntes tydligt för mig på väg hem från Göteborg i fredags. Framför tidningsstället på tågstationen står två synbarligen rekorderliga damer och samtalar om förstasidorna med paret Reinfeldt

M    – Men det är ju för hemskt, vad de håller på tidningarna. Usch, de som var så fina  ihop och allt. Men det är väl priset de betalar, tacken de får liksom.

Utan anspråk på någon psykologisk djupanalys är det utan tvekan två berörda kvinnor som samtalar. Sympatierna faller inte på de som rapportrat separationen som gett dem samtalsämnet. Tvärtom. Direkta antipatier drabbar budbäraren här.

Vad har vi med detta att göra?

Det mindre intressanta, men sanna, svaret är att allt som kan påverka statsministern i sitt ämbete är av allmänintresse. Den mer intressanta frågan är varför du och jag bryr oss om sådana här nyheter. Och än mer intressant; varför så många känner skam över det.

Att vi bryr oss är inte konstigt. Bilden av paret Reinfeldt har varit stark. Unga, vackra, begåvade, framgångsrika. Perfekta, när hon i regeringsplanet lägger sin fot i hans knä, han sin hand på hennes fot och den andra håller en viktig promemoria. Vardaglig kärlek i harmoni med viktigt arbete utfört under glamorösa omständigheter. Att vara intresserad av krackeleringarna i en sådan bild är nog inget konstigare och inget lättbegripligare än mänskligt beteende.

Känslorna som riktas mot tidningen som berättar mycket och ingående om denna spricka i parets relation kommer att påverka hur du säger att du har förtroende för tidningen, tror jag. I vart fall är det min förklaring till den trista omständighet att så många varje år i Göteborgs universitets undersökning förtroendebarometer säger att de har lågt förtroende för Aftonbladet.

Ändå läser 2,5 miljoner människor oss varje dag. Och läsare kommer i ännu större skaror till Aftonbladet när det sker verkligt stora nyheter.

Var är det ett uttryck för om inte ett förtroende?

Jag misstänker alltså, kära läsare, att ni säger en sakom förtroende och gör en annan när ni uttrycker detsamma. Således min poäng:

Den som skriver om det som berör kommer du att säga att du har mindre förtroende för.

Right?