SÖNDAG 29 april 2012.

Den som mördar, eller låter mörda sin dotter, har ingen heder. Maria, 19, hittades knivmördad i sin lägenhet i Landskrona. Hon hade själv slagit larm om hot från familjen sedan hon brutit upp från ett tvångsäktenskap. Hennes bror och mamma är nu häktade, misstänkta för mordet och anstiftan.

Människor som lever efter normen att heder sitter i döttrars sexualitet vill inte tillerkänna dem en egen identitet. Därför är det viktigt att Maria inte blir ett anonymt offer i statistiken. Därför publicerade vi i veckan hennes namn och bild. Det betyder naturligtvis att vi indirekt identifierar de misstänkta, om än för en mindre krets. Sådana avvägningar är svåra som utgivare.

I detta fall bedömer jag att det är viktigare att ge Maria sitt ansikte i rapporteringen än att ta hänsyn till publicitetsskadan mitt beslut orsakar de misstänkta.

Min grund för det är densamma som när vi ger identitet åt de kvinnor som fallit offer för en man de en gång älskat. Inom kort publicerar vi en uppdaterad granskning som visar att 195 kvinnor i Sverige nu mördats av en man de haft en relation med sedan år 2000. Sådana mord brukade förr kallas ”familjetragedier”. En term som förringar vad som skett. Ett mord är ett mord. Det är motiven och sammanhangen som varierar.

Mordet på Maria är av allt att döma en annan typ av mord; vad vi brukar kalla ett hedersmord.

De skiljer ut sig främst genom att det ligger ett kollektiv, delar av familj eller släkt, bakom beslutet att döda. Sexuell frigörelse i kvinnors fall, eller sexuell identitet i mäns fall, ligger nästan alltid i motivbilden till hedersmord. Polisens expert på hedersrelaterat våld Kikkis Åhre Älgamo, uppskattar att det sker mellan ett och tre sådana mord om året i Sverige.

Mörka krafter vill använda mordet på Maria för att visa att muslimer mördar sina döttrar. Det är en myt, byggd på okunskap och politisk vilja att urholka människovärdet för hela folkgrupper. Religion driver inte hedersmord.

Hederskultur har mångtusenåriga rötter i vissa underutvecklade områden i Mellanöstern, Nordafrika och södra Asien. Det är områden som präglas av svaga statsbildningar, vag lagstiftning, svaga domstolar, illa fungerande polis och nästan inga individuella rättigheter för kvinnor och barn. Varken judendom, islam eller kristendom stödjer hedersmord.

Det gynnar inga goda krafter att tysta ner hedersrelaterade mord eller bakgrunden till dem. De måste granskas och beskrivas exakt för vad de är:

Ett våld drivet av en oacceptabel syn på människovärde och kön. Det får inte finnas något kulturellt, ideologiskt eller annat hänsynstagande på den punkten.

SÖNDAG 22 april 2012.

Jag sitter i skrivande stund med kalla kårar och ser journalistiken utvecklas. Bredvid mig på skärmen rullar Carina Bergfeldts rapportering i realtid från rättegången mot Breivik. Det är en helvetesskildring som bit för bit tickar fram på skärmen. Breiviks väg över Utøya.

Våra reportrar Carina Bergfeldt och Linda Hjertén har denna vecka gjort ett jobb som jag tror kommer att förändra journalistiken framåt. Inte för att interaktiv rapportering i realtid är något helt nytt, men sättet de gjort det på.

Med exakt, kort, saklig och stram stilistik har de gestaltat den ohyggliga rättegången i text. Dramaturgin denna journalistik skapar har stundtals varit outhärdlig för oss som läst. Men det beror på saken de skildrat. Journalistiken i direktrapporteringen har aldrig blivit frossande i våldets detaljer, aldrig försökt överföra reporterns egna känslor på det som rapporteras.

Istället har den ägt rum i interaktion med läsarna. Läsarnas reflektioner, frågor och svar från reportern blir det mänskliga andningshål återgivningen av Breiviks utsagor behöver.

För vårt behov av att förstå motiven för den vedervärdiga mannen från Oslo är det befriande med Carina Bergfeldts och Linda Hjerténs hårdkokta rapportering nästan helt utan adjektiv. Och helt utan reflektioner kring vad det betyder om Breivik ler, eller inte ler.

Nyhetschefen Martin Wåhlstedt kommer in. Läsare reagerar, rapporteringen tar andan ur dem.

Kan vi fortsätta? Blir det för mycket?

Vi beslutar i samtal med Carina i en paus att rapporteringen är viktig och bör fortgå. Vi tar också beslutet att inte skriva en lång rad vanliga nyhetsartiklar om det Breivik berättat, trots att det finns hur många vinklar som helst i materialet.

Det kändes som ett lätt beslut där och då. Men om man tänker efter en smula epokgörande. Behovet av att rama in denna händelse i en traditionell, stum nyhetstext känns bortblåst. Vi kompletterar istället direktrapporteringen med en analys som sätter Breiviks redogörelse i ett sammanhang.

Jag går och kollar med Micke Poromaa, editionschefen online, om intresset för livebevakningen. Den är rekordstor. Över 300 000 läsare följde Linda Hjerténs livebevakning i måndags. Varje dag har vi fått över 4 000 frågor från läsarna. Ytterst få enskilda artiklar publicerade på papper torde ha nått så många läsare i historien. Hur många frågor de väckt hos läsarna förblir för alltid oklart.

Det säger mig att behovet av journalistik kanske är tydligare än någonsin, men också behovet av att utveckla och förnya journalistiken.

Redan innan den första rättegångsdagen startade debatten om medias roll i rättegången mot Anders Behring Breivik. Bakom den dunkar en rädsla. Om medier berättar för ingående om Breiviks försvar så riskerar vi att… ja, vad riskerar vi?

En rättegång har två uppgifter: Att utreda om den tilltalade kan bevisas skyldig och vilken påföljd den tilltalade i så fall ska dömas till.

I den första delen är rättegången mot Breivik i det närmaste ointressant. Han är ostridigt skyldig. För de anhöriga och för rättstaten Norge är det ändå viktigt att det i detalj slås fast exakt hur och till vad Breivik är skyldig. Men ur ett journalistiskt perspektiv är skuldfrågan inte alls själva saken. Därför bör den del av rättegången som kommer att handla om återgivningar av exakt hur han sköt ungdomarna inskränkas till att väcka medkänsla för anhöriga och avsky för morden.

Gränsen mot frosseri i våldets detaljer bör bevakas noga. Det är en grannlaga publicistisk uppgift eftersom uppfattningen om var den gränsen går inte är självklar och uppfattningen om den är högst individuell. En alltför stram återgivning av morden skulle riskera att förringa det oerhörda, människovidriga och bottenlösa i Breiviks terror. Men det är en rimlig publicistisk utgångspunkt att detta i allt väsentligt redan är skildrat.

Den andra delen av rättegången är mer intressant. Vilket straff Breivik ska dömas till beror på om han kan anses tillräknelig och därmed fullt ut ansvarig för sina handlingar. Att hans handlingar är sjuka och galna är för varje människa vid sunda vätskor också ostridigt. Men betyder det också att gärningsmannen är sjuk och galen?

Det är formellt den viktigaste frågan i rättegången. För att belysa den blir det nödvändigt med en noggrann genomgång av Breiviks förklaring till sina handlingar. Att döma av förhandsdebatten är det här problemet med media ligger.

Hur mycket ska vi återge av Breiviks motiv?

Min hållning är att det är en viktig publicistisk uppgift att genomlysa hans världsbild och tydliggöra de värderingar på vilka hans mord vilar. Av exakt samma skäl som vi publicerade ingående reportage om den världsbild och de värderingar som fick Taimour Abdulwahab att spränga sig till döds i Stockholms julhandel. Eller att vi gjorde ingående bakgrundsreportage om seriemördaren Mohamed Merah i Toulouse.

Katrine Kielos skrev i går på Aftonbladets ledarsida den bästa förklaringen till varför sådan journalistik är viktig:

”Framåt natten den 22 juli började bilderna på flytande döda barn i vattnet runt Utøya komma in. Ondskan får oss alltid att ställa samma fråga. Hur kunde han göra det han gjorde? Och svaret gällande Anders Behring Breivik är det mest skrämmande av dem alla: För att han var politiskt övertygad om att det var rätt sak att göra.”

Så vad är det för politik som rättfärdigar mord på ungdomar?

Breivik kommer att försvara sig med en rad vittnen som ska visa att det norska samhället befinner sig i upplösning på grund av mångkultur. Han kommer att hävda att det pågår ett lågintensivt krig där islam utgör det största hotet mot västerländska civilisationer. För att visa detta mördade han ungdomar vars politik bygger på alla människors lika värde. I Breiviks värld blev de därför medlöpare till degenereringen av det norska samhället.

En animerad debatt pågick för några veckor sedan som handlade om att det måste vara möjligt att dela Breiviks tankegods om mångkultur, utan att därför vara för massmord. Så kanske det är. Men den som drivs av hur viktigt det är att kritisera det mångkulturella samhället tar på sig en förklaringsbörda för att visa var den kritiken kan börja, var den slutar och vilka handlingar den leder till. Och hur denna kritik skiljer sig från Anders Bering Breiviks tankevärld och de handlingar de ledde till.

Betydligt äldre historiska händelser än terrormorden på Utøya lägger ytterligare tyngd till den förklaringsbördan. Genom hela Europa flyter i dag politiska underströmmar som leder till att principen om alla människors lika värde ruckas. Ljudet av detta ruckande fyller mig med fasa. Till antisemitism fogas islamofobi.

Det säger mig att det är en viktig publicistisk uppgift att tydliggöra exakt hur Breiviks motiv såg ut. Att hans tankar av en sådan exponering skulle normaliseras, eller att bilderna av honom i rätten och alla journalister på plats skulle ge honom status av rockstjärna har jag svårt att förstå. Det räcker för mig att tänka på bilderna av de döda ungdomarna i vattnet för att sådana irrspår till tankar ska upplösas i ett intet.

Det är sant att han nu via rättstatens process i kombination med moderna medier erbjuds en scen att förklara sig. Det behöver inte vara negativt så länge strålkastarljuset mot denna scen är iskallt genomlysande.

Breivik är en terrorist och massmördare. Att döma en sådan under tystnad, på en nedsläckt scen tror jag inte är det bästa försvaret mot att det aldrig må ske igen.

SÖNDAG 15 april 2012.

Syrien har på ett år gått från att vara ett hopp om arabisk vår till ett blodigt inbördeskrig drivet av en skräckregim. Vårt team vid den syriska gränsen kom på plats i början av veckan. Erik Wiman och Magnus Wennman rapporterar nu om det som kallas den sista chansen till en fredlig lösning.

Att vara på plats och kunna rapportera med närvaro är ett adelsmärke för all journalistik. För en kvällstidning helt nödvändigt för att åstadkomma det kvällstidningsjournalistik är till för: Att väcka engagemang.

Övergreppen i Syrien tillhör de vedervärdigaste i nutid. Vi borde inte längre behöva ta till klyschor som att det bara är lika många flygtimmar till detta krig som till Rom för att fatta vår medmänskliga plikt att reagera. Ändå är det svårt att väcka engagemang i syrienfrågan. Trots att övergreppen inte är svåra att förstå.

Över 10 000 människor har dödats för att de bokstavligen försökt utöva rätten till det fria ordet genom demonstrationer. Regimens kreatur skjuter urskiljningslöst rakt in i folkmassorna. Amnesty gav nyligen ut en rapport om den mest vedervärdiga tortyr utförd av Syriens hemliga polisstyrkor.

Konflikten har dessutom en tydlig personifiering i form av president al-Assad med en bildmässig brittisk hustru Asma. De beter sig på ett sätt som stämmer väl in i historiens dramaturgi för diktatorpar. Asma mailar groteska shoppinglistor till världens mest exklusiva butiker och exponerar ett liv i lyx, totalt avskuret från blodbaden på gatorna i hennes land.

Man behöver inte vara mycket till tidningsmakare för att förstå kontrastverkan mellan Asma Assads shoppinglistor och fasansfulla bilder på sönderskjutna, blodiga demonstranter. Ändå biter storyn inte riktigt. Ännu.

Denna helg är ett eldprov för Syrien då FN-sändebudet Kofi Annans bräckliga vapenvila sätts på prov av demonstranter. BBC har redan rapporterat nya dödsoffer.

Det är en svart vår i Syrien.

När det fria ordet på brutalast tänkbara sätt tystas bör vi visa vår avsky – och rapportera. Följ Erik och Magnus jobb från Syrien. Övermannas inte av känslan att det inte spelar någon roll vad vi i kalla norden kan, säger och tycker om en världsfråga som Syrien.

Alternativet att vara tyst och inte bry sig är exakt vad Asma Assads shopping behöver.

SÖNDAG 8 april 2012.

Vem är du egentligen?

Du som tog fram ett brunt kuvert, drog ner byxorna, satte dig på huk, gjorde ditt behov i kuvertet, vek ihop det, skrev mitt namn och adress på och skickade. Du menar att jag har skuld i att 61-årige Carl-Eric Cedvander nu svävar mellan liv och död efter att ha blivit misshandlad av ett gäng ungdomar i Kortedala.

Orsaken är att vi gjort en kampanj för alla människors lika värde som vi kallade ”Vi gillar olika”. Vi gjorde det i en tid då det vanns politiska framgångar på att hävda att skillnaden mellan människor också betyder att de är olika värda som svenskar.

Nu menar du att den vedervärdiga händelsen i Kortedala är bevis för att alla människor som är olika är onda. Våldsmän till skillnad från oss som är lika. En sak måste kännas bättre för dig i ditt kladdiga hat. Du är inte ensam. Ni är några stycken som nu vill göra denna oförsvarliga misshandel till en symbol för att människor med olika bakgrund inte kan leva ihop.

Sverigedemokraternas mer radikala småbröder Nationaldemokraterna står på din sida. De höll en demonstration i Kortedala i fredags. Det är inte själva våldet i sig de protesterar emot. Det är det faktum att de misstänkta gärningsmännen har en annan etnisk bakgrund än svensk som demonstrationen avsåg.

Vi som anses utgöra en konspiration av politiskt korrekta som inte säger som det är, alltså att invandrare slår svenska pensionärer sönder och samman, är en del av problemet. Det förblir oklart vad vi skulle vinna på denna konspiration. Men jag är trött på att formulera mig polemiskt om det. Jag har sent omsider insett att det inte är ett utbyte av argument du är ute efter. Ändå kan jag inte låta bli att önska att du skulle läsa Magnus Lintons lysande reportagebok De hatade.

Kanske skulle du få syn på något utanför ditt egna hat. Hur du och dina meningsfränder får näring av en iskall underström i Europa just nu. Tydligast syns den i Ungern där ultranationalisterna Jobbik hade framgångar i valet på budskapet att utrota kriminaliteten i vissa angivna folkslag. De marscherar bokstavligen med armbindlar och uniformer.

De finner sitt stöd i frustrerade medborgare som inte längre orkar vänta på de nya jobb som utlovats. Det för tankarna till de mörkaste stunderna i Europas historia. En tid då mångkultur definierades som sönderfall och degenerering. Det är in i detta mörker du vill.

Vem är du egentligen?

SÖNDAG 1 april 2012.

Försvarsminister Sten Tolgfors lämnade självklart sin post som en följd av Dagens Ekos avslöjande om Saudiaffären. Aftonbladet avslöjade dagen före hans avgång ett möte som aktivt mörkats för att få det att se ut som att försvarsdepartementet inte var informerat. Den som anser att publiciteten kring detta är ett orättfärdigt mediedrev är förvirrad bortom gränsen för intellektuell redbarhet.

Ändå följde Sten Tolgfors avgång samma mönster och retorik som tidigare arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Det var egentligen inget i sak som orsakat avgången. Det var ett mediedrev som han inte längre tänkte utsätta sina barn för.

Det är känslor all over the place när moderata ministrar avgår. Jag kan inte låta bli att tänka på en scen ur filmen Järnladyn om Margret Thatcher när hon uppgivet på ålderns höst kommenterar hur hon tycker att nutiden spårat ur:

”Känslor, känslor, känslor. Vad hände med tankar och idéer?”

Får man i all välmening föreslå moderata ministrar inför eventuella framtida avgångar att på djupet tänka igenom sin brittiska förebilds kärva, men korrekta, spaning. Det är ingen som tror att ministrar inte är människor med känslor, fel och brister. Men det är faktiskt så att ledarskap ibland kräver kontroll av känslor och ännu oftare att avstå ifrån att söka medkänsla. Det är inget kallt, eller omänskligt med det. Det är ett jobb.

Jag vet att följande tal inte är möjligt i dessa tider. Men om det vore det. Hur skulle det här… kännas:

”Sveriges vapenindustri är kontroversiell och komplicerad. Kontroversiell för att det i grunden är moraliskt tveksamt att tjäna pengar på att tillverka maskiner som ska användas till att döda människor. Komplicerad för att vi i Sverige sagt att vi bara ska exportera vapen till demokratiskt acceptabla länder.
Jag står för en politik som säger att detta ändå är möjligt att kombinera.
Det är mitt uppdrag som försvarsminister att säkerställa att Sverige klarar denna balans. De uppgifter som nu publicerats visar allvarliga brister i hur jag utövat detta uppdrag.
Försvarsavtalet med Saudiarabien slöts förvisso av en socialdemokratisk regering. Jag borde ha rivit upp det. Saudiarabien är mycket uppenbart en regim vi inte ska ha vapenaffärer med.
Det visar sig nu att detta avtal skulle verkställs via ett bulvanföretag skapat av Totalförsvarets forsknignsinstitut (FOI), finansierat av pengar via svenska militära underättelse- och säkerhetstjänsten (MUST).
Det är en oacceptabel ordning. Det är mitt ansvar att så ändå skett. Jag tar konsekvensen av detta och avgår. Jag tänker fortsätta att ta ansvar genom att medverka till de utredningar som nu startar.”