Redan innan den första rättegångsdagen startade debatten om medias roll i rättegången mot Anders Behring Breivik. Bakom den dunkar en rädsla. Om medier berättar för ingående om Breiviks försvar så riskerar vi att… ja, vad riskerar vi?

En rättegång har två uppgifter: Att utreda om den tilltalade kan bevisas skyldig och vilken påföljd den tilltalade i så fall ska dömas till.

I den första delen är rättegången mot Breivik i det närmaste ointressant. Han är ostridigt skyldig. För de anhöriga och för rättstaten Norge är det ändå viktigt att det i detalj slås fast exakt hur och till vad Breivik är skyldig. Men ur ett journalistiskt perspektiv är skuldfrågan inte alls själva saken. Därför bör den del av rättegången som kommer att handla om återgivningar av exakt hur han sköt ungdomarna inskränkas till att väcka medkänsla för anhöriga och avsky för morden.

Gränsen mot frosseri i våldets detaljer bör bevakas noga. Det är en grannlaga publicistisk uppgift eftersom uppfattningen om var den gränsen går inte är självklar och uppfattningen om den är högst individuell. En alltför stram återgivning av morden skulle riskera att förringa det oerhörda, människovidriga och bottenlösa i Breiviks terror. Men det är en rimlig publicistisk utgångspunkt att detta i allt väsentligt redan är skildrat.

Den andra delen av rättegången är mer intressant. Vilket straff Breivik ska dömas till beror på om han kan anses tillräknelig och därmed fullt ut ansvarig för sina handlingar. Att hans handlingar är sjuka och galna är för varje människa vid sunda vätskor också ostridigt. Men betyder det också att gärningsmannen är sjuk och galen?

Det är formellt den viktigaste frågan i rättegången. För att belysa den blir det nödvändigt med en noggrann genomgång av Breiviks förklaring till sina handlingar. Att döma av förhandsdebatten är det här problemet med media ligger.

Hur mycket ska vi återge av Breiviks motiv?

Min hållning är att det är en viktig publicistisk uppgift att genomlysa hans världsbild och tydliggöra de värderingar på vilka hans mord vilar. Av exakt samma skäl som vi publicerade ingående reportage om den världsbild och de värderingar som fick Taimour Abdulwahab att spränga sig till döds i Stockholms julhandel. Eller att vi gjorde ingående bakgrundsreportage om seriemördaren Mohamed Merah i Toulouse.

Katrine Kielos skrev i går på Aftonbladets ledarsida den bästa förklaringen till varför sådan journalistik är viktig:

”Framåt natten den 22 juli började bilderna på flytande döda barn i vattnet runt Utøya komma in. Ondskan får oss alltid att ställa samma fråga. Hur kunde han göra det han gjorde? Och svaret gällande Anders Behring Breivik är det mest skrämmande av dem alla: För att han var politiskt övertygad om att det var rätt sak att göra.”

Så vad är det för politik som rättfärdigar mord på ungdomar?

Breivik kommer att försvara sig med en rad vittnen som ska visa att det norska samhället befinner sig i upplösning på grund av mångkultur. Han kommer att hävda att det pågår ett lågintensivt krig där islam utgör det största hotet mot västerländska civilisationer. För att visa detta mördade han ungdomar vars politik bygger på alla människors lika värde. I Breiviks värld blev de därför medlöpare till degenereringen av det norska samhället.

En animerad debatt pågick för några veckor sedan som handlade om att det måste vara möjligt att dela Breiviks tankegods om mångkultur, utan att därför vara för massmord. Så kanske det är. Men den som drivs av hur viktigt det är att kritisera det mångkulturella samhället tar på sig en förklaringsbörda för att visa var den kritiken kan börja, var den slutar och vilka handlingar den leder till. Och hur denna kritik skiljer sig från Anders Bering Breiviks tankevärld och de handlingar de ledde till.

Betydligt äldre historiska händelser än terrormorden på Utøya lägger ytterligare tyngd till den förklaringsbördan. Genom hela Europa flyter i dag politiska underströmmar som leder till att principen om alla människors lika värde ruckas. Ljudet av detta ruckande fyller mig med fasa. Till antisemitism fogas islamofobi.

Det säger mig att det är en viktig publicistisk uppgift att tydliggöra exakt hur Breiviks motiv såg ut. Att hans tankar av en sådan exponering skulle normaliseras, eller att bilderna av honom i rätten och alla journalister på plats skulle ge honom status av rockstjärna har jag svårt att förstå. Det räcker för mig att tänka på bilderna av de döda ungdomarna i vattnet för att sådana irrspår till tankar ska upplösas i ett intet.

Det är sant att han nu via rättstatens process i kombination med moderna medier erbjuds en scen att förklara sig. Det behöver inte vara negativt så länge strålkastarljuset mot denna scen är iskallt genomlysande.

Breivik är en terrorist och massmördare. Att döma en sådan under tystnad, på en nedsläckt scen tror jag inte är det bästa försvaret mot att det aldrig må ske igen.