SÖNDAG 6 maj 2012.

Engagerande och viktiga historier kommer till oss på nya vägar. Det mest berörande jag läste i veckan var Jimmy Fredrikssons berättelse om hur hans dotter Meja, 9, dog av en hjärntumör. Och hur han blev bemött av samhället sex månader senare.

Jimmys text är omsorgsfullt skriven med detaljer som kommer att stanna i mina tankar under lång tid. Han berättar hur mor och dotter vid ett par tillfällen orkade prata om döden.  Meja berättade för sin mamma Linda att hon inte ville bli begravd i en kista, hon ville ha sin sista vila i sin säng med mammas täcke. Jimmy fick veta det efter att Meja somnat in. Han skriver:

”Som far hade jag inget val, jag gick ut i garaget och byggde om hennes säng till en sängkista.”

Det blev den vackraste av kistor och en så nära berättelse om död, sorg och relationer att det svider i ögonen och knyter sig i bröstet. Sex månader efter Mejas död ringer försäkringskassan och meddelar Jimmy:

”Du är utförsäkrad”.

De har inte träffat honom tidigare, inte tagit kontakt. De ringer. Jimmy skriver sin historia på facebook och uppmanar alla att dela. I skrivande stund har det gått 36 timmar sedan Jimmy lade ut sin text. 56 446 personer har delat den. Petra Jankov Picha på Ajour skrev en bra blogg om Jimmys text som fick genomslag i flera riksmedier.

Det visar kraften i vad vi kallar sociala medier. Emanuel Karlsten, en god partner till oss i våra Öppna granskningar, kolumnist i DN, grundare av bloggkollektivet Ajour och bedårande barn av sin tid i sociala medier, menar i ett inlägg på twitter att detta är en historia som traditionella nyhetsmedier aldrig tagit upp av sig själva.

Det är fel. Aftonbladet har i snart fem års tid under vinjetten ”Det nya tuffa Sverige” berättat historier om människor som hamnat i kläm i socialförsäkringssystemen. Så gjorde vi också med denna. 

Ändå har Emanuel en viktig poäng. Jimmys historia hade i vanliga fall varit föremål för en nyhetsvärdering. Den hade kunnat slås ut av en idé i en enstaka nyhetschefs huvud, av en analysavdelning som säger att den inte säljer eller av en händelsenyhet vi traditionellt och utan eftertanke säger är viktigare.

Kraften i 50 000 medborgare som delar Jimmys historia utmanar på ett mycket positivt sätt denna världsordning. Sociala medier är ett ovärderligt verktyg för att förnya journalistiken, utmana dess värderingar, föra den närmre läsarna och få oss journalister ur monolog till dialog.

Men det räcker inte att dela berättelser som berör. Eller hur? Någon måste leta upp och ligga på ansvariga här. Granska rutinerna hos försäkringskassan så att de kan bli bättre.  Vi fixar det. Säg inte upp ditt dagjobb för twitter eller facebook.

Jimmys historia beskriver det urmänskliga behovet att bli sedd och bekräftad i sorg. Att konstatera att det inte kan vara försäkringskassans jobb är att missa poängen i Jimmys historia. Det finns liksom ingen sorgmyndighet att hänvisa till, i vart fall inte sedan kyrkan skiljdes från staten. Samhället, det är numer vi. Hur vi bygger det måste vara såväl ett individuellt ansvar som ett kollektivt. Det är tankar Jimmys historia väcker. I kontrast till de moderna vägar historien tog sig fram på är Jimmys poäng ännu tydligare:

Ingen teknik kan ersätta det mänskliga mötet.