SÖNDAG 27 maj 2012.

Varför är vi inte så intresserade av Peter Mangs?

Vi borde ju. En misstänkt seriemördare på Malmös gator. Det såg ut som Lasermannen del 2. När skjutningarna pågick spred de en isande skräck i Malmö. I veckan när rättegången mot Mangs fortsatte var det som om laddningen till stor del gått ur historien.

En enkel, och hemsk förklaring skulle vara att dåden hamnat i skuggan av Breivik. Som om de läsare som kritiserar att media ger uppmärksamhet åt dessa våldsmän fått delvis rätt. Media förmår inte längre förhålla sig samhällskritiskt, utan har förvandlats till en scen som hela tiden intas av det mest spektakulära.

Ett slags första steg i tanken mot Hunger Games, den mest sedda filmen av världens tonåringar just nu. En framtidsdystopi där en förslavad underklass på landsbygden underhåller stadens överklass i en årlig tv-dokusåpa där barn dödar barn. Men innan min tanke far iväg i en mindre genomtänkt kulturartikel här är det nog dags att stanna upp vid ett par mer handfasta observationer.

Lasermannen John Ausonius fanns i en tid av gryende främlingsfientlighet i Sverige. Brinnande flyktingförläggningar och populistisk politik på den tiden fick ett koncentrat i hans mördande röda laserprick. Det är inte bara en tolkning, utan också hans egna förklaring.

Breiviks terrorism var en uttalad konsekvens av hans politik. Våldet i sig var inte ett mål, det var ett medel. Exakt var gränsen går mellan Breiviks politik och mer accepterade politiska uppfattningar debatteras därför just nu med hetta av människor som har ett behov av att intellektuellt reda ut tillvaron.

Med Peter Mangs är det annorlunda. Det förhör vi dokumenterade och sände från sidosalen i rättegången var mycket klargörande.

Peter Mangs har ingen begriplig politik, inte ens en sammanhängande berättelse. Han hatar brottslingar, hans syster dog av knark. Han gillar en del invandrare, andra inte. Bilderna på polisens beslag med olika masker, västar och vapen liknar klipp ur en film om en stereotyp amerikansk seriemördare. 

Själva våldet verkar ha varit huvudsaken. Sådana våldsmän blir bara intressanta i relationen till människor i deras närhet. Hur kunde det gå så snett?

Någonstans där ligger storyn om Mangs. En ensam man med trasiga relationer som själv säger att han ser fram emot att bli institutionaliserad. Och i så fall, värderade mediekritiska läsare, tänker jag hävda att saker och ting är i sin ordning också vad gäller medias värdering vad gäller bevakningen av dessa våldsmän.

Vi har skäl till medkänsla med offrens anhöriga, men inte skäl att tåga på Kungsgatan med sorgflor över Peter Mangs dåd på nationaldagen såsom normännen gjorde i en gripande manifestation mot Breiviks terrorism på Karl Johan den 17 maj.

Media har gjort rätt värdering i skildringen av Sverige som i förra veckan gav plats åt att sakligt belysa och diskutera problemet med den kvinnosyn som sprids av vissa imamer i svenska moskéer och denna vecka åt dopet av en tronarvinge, istället för att älta Mangs.