SÖNDAG 16 september 2012.

”Ett inställt reportage är också ett reportage”.
Så skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och vår frilansmedarbetare Leo Lagercrantz i en euforisk artikel efter beskedet om att journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson släppts fria i veckan.
Det var en på pricken beskrivning av resultatet av de båda svenskarnas fångenskap i Etiopien. De frågor de åkte dit för att granska har kommit upp på bordet.

• Misstankarna om Lundins Petroleums inblandning i folkrättsbrott.
• Utrikesminister Carl Bildts engagemang i Lundin Petroleum och hur samarbetet mellan det kontroversiella oljebolaget och svenska myndigheter egentligen sett ut.

Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt kom i våras till mig med en idé om att ta vid där Schibbye och Perssons inställda reportage slutat.
Som första svenska journalister grävde de ner sig i ett 50-tal rapporter från internationella människorättsorganisationer och reste tillsammans med Aftonbladets fotograf Magnus Wennman till Sudan för att själva höra vittnen om Lundin Petroleums framfart.

Deras reportageserie gav effekt. Lundin Petroleum kallade till krismöte. Folksam och AMF sålde hela sina innehav i oljebolaget före sommaren som en direkt reaktion på ledningens uteblivna svar på uppgifterna om folkrättsbrott i reportagen.
Det är sannolikt det största genomslag och effekt ett inställt reportage någonsin resulterat i.

En uppriktig tanke bör tänkas kring vad som hänt om de istället lyckats. Om Johan Persson och Martin Schibbye lyckats ta sig in i Ogadenprovinsen och kommit ut helskinnade för att skriva sitt reportage. Vad hade hänt då?

För att besvara frågan ärligt bör vi beakta ett par omständigheter. Aftonbladet såväl som Expressen har de senaste åren ökat fokus på utrikesjournalistik. Mycket av det gör vi bra, i huvudsak inriktat på action eller skildringar ur den vanliga människans perspektiv på stora skeenden. Morgontidningarna ägnar sig traditionellt åt analys och kommentar av världsmedias nyhetsflöde. Kvalificerad journalistik, utan tvekan.
Men ingen av oss som ännu kallas drakar kan med bästa vilja i världen påstå att vår utrikesjournalistik springer ur ett personligt patos som får oss att ägna månader med knappa resurser för att envetet borra i orättvisor och oegentligheter i den rådande världsordningen.

Det är en journalistik som blir allt svårare att finansiera och dessutom anses en smula suspekt eftersom den ofta tar ställning. Det är en journalistik som varken säljer lösnummer eller erbjuder stabila annonsmiljöer i den urbana medelklassens morgontidningar.

Om Persson och Schibbye kommit ut ur Ogaden hade reportaget sannolikt publicerats i tidskriften Filter. Det är en fantastiskt bra tidskrift, men de har inte ekonomiska muskler till resor, krigsförsäkringar, dyra transporter, tolkar, fordon och säkerhetsarrangemang. Därför åkte Johan och Martin inte till Etiopien med ett uppdrag, utan med en förhoppning att bli publicerade. Och de begav sig in i ett av världens farligaste områden ”barfota”.

Det där patoset provocerar och berör. Det påminner om något journalistiken vill vara, men på grund av ekonomiska realiteter sällan är. Drömmen om journalistik driven av patos och idé istället för ängslig undran om vem som ska betala, är i dag så påtaglig att de skickligaste historieberättarna numer kan göra framgångsrik betal-tv fiktion av den, som i HBO-serien Newsroom.

Det är tankar en publicist ärligen bör tänka i detta drama, om inte annat som kontrast till frågan om Carl Bildt är en hjälte eller skurk i denna historia.
För om det inställda reportaget blivit ett reportage i Filter hade det i bästa fall plockats upp av någon utav drakarna som gett det genomslag. I värsta fall hade det stannat vid en bra text, läst av få redan insatta och stannat där.

Nu blev reportaget inställt under så dramatiska former att historien Johan Persson och Martin Schibby ville ha ut sannolikt kom ut starkare än om de lyckats som de tänkt.
Möjligen en tröst för traumatiska upplevelser och 14 stulna månader av sina liv. De kan i vart fall konstatera att tiden i fängelse inte var förgäves.