SÖNDAG 23 september 2012.

En bild som vi publicerade i veckan utmanar pressetiken.
Jag tror alla som tagit del av historien om hur Johnny, 38, rånades blev djupt berörda. Själv har jag en barndomskompis som dog i Johnnys situation. Han hade full ramlat ner på tunnelbanespåret och tåget kom. Om någon kunnat hjälpa, men istället valt att plocka hans plånbok… Det krävs en extra ansträngning för att se människovärdet hos en sådan medmänniska.

Nu fanns övervakningsbilder som ostridigt visade denna moraliskt uppluckrade medmänniskas ansikte. Han var på fri fot. Polisen behövde hjälp med att få tips för att kunna gripa honom. Anhöriga till den svårt skadade Johnny vädjade om hjälp för att för sin egen sinnesro kunna få en förklaring.
Gjorde jag rätt som publicerade bilden?

Pressombudsmannen Ola Sigvardsson kommenterade frågan i veckan i ett inlägg i Medievärlden. Hans svar är inget entydigt ja eller nej. Men han tycker att Aftonbladet passerade en gräns med publiceringen och han uppskattar de medier som hade ”is i magen” och avstod.

Ibland skulle jag önska att denna ständiga uppmuntran till publicister att inte berätta saker ifrågasattes.
Allmänhetens intresse av denna historia kan beskrivas på flera sätt, men ett av dem sammanfaller enligt mig med samhällets intresse av att kunna lagföra denna man.
Varför ska vi inte hjälpa polisen med det? Vad säger det egentligen om journalistikens roll att det i Sverige är en hyllad publicistisk hållning att hävda att vem som gjort vad är ointressant?
Blir inte sådan journalistik i ett sådant här fall en form av meningslöst, autentiskt underhållningsvåld?
En historia som erbjuder dig att till morgonkaffet passivt konstatera att det finns människor som fullständigt saknar moral. Det visste vi ju redan på ett generellt plan. Och det är ju detta generella plan vissa typer av publikationer gjort till en dygd att befinna sig på.

Kort sagt vore det uppfriskande om Ola Sigvardsson och de utgivare han hyllar fick svara på frågan:
Vad var poängen med att berätta denna historia anonymt?

Men okej, låt oss komplicera frågeställningen ett steg till.  Det finns utan tvekan fall där en ansvarig utgivare bör avstå från att publicera namn och bild, även om bevisläget är glasklart.
Min poäng är att ett sådant avstående sällan har med allmänintresset att göra. När jag avstår från att publicera handlar det ofta om hänsyn till anhöriga, ofta barn.
Diskussionen vi hade kring detta fall på redaktionen var om känslosvallet kring denna mans omoral utlöser en lynchjustis. Och visst, jag ägnade någon sömnlös timme efter mitt beslut och funderade på vad mitt ansvar skulle vara om någon idiot löpte amok och slog ihjäl mannen. Vad skulle mitt ansvar vara då? Jag somnade utan klart svar på frågan.

Ola Sigvardsson skriver att han uppskattar de medier som avstod från att publicera bilden på mannen för att han inte längtar efter ”onlinejakter på misstänkta brottslingar”.
Jag vet inte varför onlinejakter skulle vara värre än jakter i den verklighet som går att andas. Men resultatet av bildpubliceringen var att rånaren kunde gripas. Enligt polisen var tips de fått efter publiceringen av bilden avgörande.
Aftonbladet har efter gripandet inte upprepat publiceringen av bilden på den gripnes ansikte.