SÖNDAG 30 september 2012.

Dramat kring tvåårige Haddile skruvades först in i en bekant mediadramaturgi. Den kalla svenska myndigheten som tänker utvisa en liten flicka ut i osäkra vida världen, trots att hon har fosterföräldrar som älskar henne och har det bra i Sverige.
Inget verkar klokt. Vi engageras känslomässigt. Kräver att hon ska få stanna.
Läsare med invandrarnoja skruvar på sig. De tycker ju också att ungen är söt och ”är inte rasister va, men…” ska det vara så här kan vi ju inte utvisa någon.

En känslopjunkig cirkus går igång. Normalt har jag inga problem med det, känslor är viktiga också i nyhetshistorier. Hey, vi är en kvällstidning. Men problemet med de inledande känslostormarna kring Haddile är att de blåser kring fel fråga. Hon är i huvudsak inte ett utvisningsärende.
Hon och hennes mamma är franska medborgare och har samma fria rörlighet inom EU som alla européer. Att Migrationsverket hanterar delar av ärendet är en formell praktikalitet. Haddile är ett vårdnadsärende. Den som vill granska myndigheternas hantering av fallet bör istället rikta strålkastarljuset mot Socialförvaltningen i Lund.
Det är de som ska avgöra kärnfrågan om Haddile: Ska hon fortsätta att växa upp med sina fosterföräldrar eller ska hon återföras med sina biologiska föräldrar?

Låt oss för en stund titta ovanför de existentiella bråddjup den frågan rymmer och först konstatera en uppenbar brist i svenska myndighetens hantering av frågan.
De har inte pratat med mamman. De säger att de söker henne. Hur lång tid ska det ta?
Det tog Aftonbladets reporter Joachim Kerpner en knapp arbetsdag att spåra den biologiska mamman och intervjua henne.
Intervjun sätter en rad uppgifter i ett sammanhang som borde fått större genomslag i rapporteringen.

En är att Haddiles mamma lämnade henne 20 dagar efter födseln för att ordna jobb och bostad i Algeriet. Hon lämnade den nyfödda till en man som inte är Haddiles pappa.
Fyra månader senare förs Haddile akut till sjukhus, hon har svåra hjärnskador och är kraftigt undernärd.
Mannen som fått Haddile av mamman misstänks först för misshandel, men misstankarna avskrivs. Mamman har aldrig varit misstänkt eftersom hon inte var i Sverige vid tidpunkten. Den biologiska pappan är fortfarande helt osynlig i denna historia.
Men någon har skadat flickan allvarligt. Vem?

Mamman berättar i intervjun att hon nu jobbar som fransklärare i Algeriet och vid upprepade tillfällen kontaktat svenska myndigheter för att få tillbaka Haddile.
Är det sant? Hur har i så fall de kontakterna hanterats?
Varför har man fortfarande inte pratat med mamman?

Senfärdigheten hos svenska myndigheter i detta ärende imponerar inte.
Inte heller utövandet av de plikter ett föräldraskap medför kan imponera på någon i detta fall.
Om försummandet är nog för att förneka den biologiska mamman vårdnaden är en fråga som måste få ett snabbt svar nu. Ett svar som sätter Haddiles bästa i första rummet.
För mitt i allt växer en liten flicka dag för dag.